i just didn't think you'd ever get tired of me

jag känner hur saker och ting förändras inom mig. kan det vara så, att jag kanske kan börja dra kraft från det som tidigare var så jobbigt? det är både behagligt pirrande och obehagligt okänt.

om inte jag får semester från allt snart går jag upp i limningen, och let me tell you - det är inte direkt någon hållfast limfog i dagsläget som innesluter...mig. är det väl?

ibland önskar jag att jag vore troende. att det fanns någon total och oemotsäglig ledstjärna som jag i alla lägen kunde retirera till och förlita mig på.

oftast är jag dock jävla glad att jag är beyond all that crap.