profundala dalar

det är en konstig känsla, den som uppstår när något mellan två personer som är bra, och som med lite extra omvårdnad och pyssel skulle kunna bli jättebra, bara raderas ut. så hopplöst det känns. när det inte finns några bakomliggande faktorer som är oöverstigliga och den essentiella grundförutsättningen kärlek finns där, vad ska man då göra när ena parten inte mäktar med längre? hur ska man som motpart i framtiden våga ge sig hän när man lever i vetskapen att bra saker kan ta slut utan egentlig anledning, helt plötsligt. och när man dessutom lever i vetskapen om hur ont och tungt och fruktansvärt sorgligt det känns.

en avgrundsdjup botten har öppnat sig under mina fötter.

när landar jag?

non, je ne regrette rien.

jag hoppas den blir sevärd, filmen om edith piaf. det är åtminstone till sin karaktär ett liv och en historia som är väl värda att berätta om.

vi är ju alla små sparvar. egentligen. flyktiga och bräckliga små varelser med hjärtan som slår snabbt, och som söker få luft under vingarna.

enough with the amateur poetry, nu stundar mer jobb.

vår

jag tog precis en underbar, lång promenad i högt tempo genom hammarby sjöstad och längs vattnet. varmt, skönt, glada människor. inte ens de små barnen som skuttade omkring och var i vägen, eller de monstruösa tvillingbarnvagnarna, störde friden och njutningen. men där var ju i stället någon som fattades, och saknades, som hade gjort njutningen fulländad.