Badblogg från Moskva

(Nedanstående skrevs egentligen den 25 oktober i år, men fastnade i min mobil pga avsaknad av roamingdatatrafiktjänst. Ack.)

Jag riskerar min mobil just nu. Jag halvligger i badet på ett hotell i Moskva och är vansinnigt avslappnad. Tänk vad hett vatten kan göra.

I morgon bitti åker jag hem. Frukost är beställd till kl 5.50... Hjälp. Det tar sin lilla tid att ta sig ut till flygplatsen här.

Jag kan konstatera att det har hänt en hel del här i staden sedan 1996, då jag var här med min ryskaklass i gymnasiet. Fortfarande är kläderna och vissa hårfärger det som avslöjar att man befinner sig i det nära österlandet, dock. Min ryska har börjat vakna till liv, men det skulle nog krävas några veckor för att kunna konversera på en annan nivå än ett fyraårigt barn. Kanske en språkkurs nästa år?

Anyway, nu ska jag sjunka djupare ned i vattnet ett tag.

Over the hills and far away

...he swears he will return one day.

Jag borde sova, för i morgon väntar en dag fylld av jobb och irritation. Naturligtvis upplever jag då svårigheter att sova. This is life, after all. Jag längtar efter två veckor av vila och grubbeltid.

Min lägenhet börjar arta sig något. Härnäst på listan att beta av står matgrupp. Eller kanske taklampor. Jag vet inte. Whichever comes first - jag handlar bäst när jag handlar på impuls. I de flesta lägen.

Nästa helg blir intressant. Either I'm in, or I'm out. Whichever comes first.

Nu ska jag göra ett nytt försök att sova.

Over the mountains and the seas,
a prisoner's life for him there'll be.

I've been like a captured eagle

Did you have a horrid week? -Yes, fairly horrid.

Hur kommer det sig att 76 % av alla nyhetsreportrar på TV har någon form av talfel eller talar med en irriterande dialekt? Jag tycker det är märkligt.

Min vecka var jobbig. Var din också det? Mmm. Jag förstår. Jag fick i alla fall en leverans av möbler från Furniturebox. Fraktbolaget dumpade paketen utanför porten, och den överårige speditören tittade på när jag släpade in 100 kg-paketen i mitt hus. Det är konstigt att fraktkostnaden är dubbelt så hög som för min soffa som ska levereras nästa vecka, men den bärs in i lägenheten. Jag ska skicka ett klagobrev till Furniturebox; jag misstänker att en tämligen stor del av fraktkostnaden åker rakt ned i bolagets djupa ficka.

Nu dricker jag cider, god fransk cider som jag egenhändigt har inhandlat på någon gård i Normandie. Jag längtar tillbaka. Vilket underbart liv jag skulle kunna leva i Honfleur, Deauville eller Trouville-sur-Mer. Me wanna.

Apropå något helt annat så är det väldigt obehagligt att läsa om, och titta på, vad som sker i Mumbai just nu. Jag har varit på de där hotellen, stationerna och områdena flera gånger. Taj Mahal är så vackert inuti - nu bolmar brandröken från hotellet. Sorgligt. Och sorgligt är det också att dessa fundamentalister får hållas.

You know, an eagle's born to fly.

And I think somebody somewhere must be tolling a bell

Natt mot lördag igen. Ännu en vecka fylld av brandgul färg, siffror och blå och gula rutor är till ända. Ingen som inte vet vad jag jobbar med förstår. Det är nog bäst så. Mitt liv är ganska inrutat... *joke punchline drum roll*

Äh.

Jag är mitt i konsumtionen av en flaska Vve Godart & Fils Brut, personligen inhandlad i Moussy tidigare i år. Inte så tokig. I Moussy finns för övrigt en massa otäcka, stora spindlar. Ja, i Europa. Otäckt. Och de fanns i stor utsträckning i mitt hotellrum. Ovanför min säng.

Helgen är i det närmaste oplanerad. Jag styrde upp en rendezvous med en god vän i morgon. Vi har inte setts på länge och jag känner ett pockande behov av att ses - gott om stimulerande diskussioner är det ont om.

Nu ska jag fortsätta min Youtube-orgie och sedan sova sött.

Ständigt denna vessla

Växelfel vid Kungsträdgården. Naturligtvis. Jag ville byta till blå linje vid Fridhemsplan, för att spara två minuter på väg in till jobbet - och kunna välja uppgången alldeles utanför min arbetsplats. Men mitt tåg fick så klart tas ur trafik. What are the odds? Rätt stora förmodar jag. Den här tunnelbanan tar livet av mig.

Nu måste det bli ändring

Jag bara jobbar och jobbar och befinner mig ständigt i den blå rutan av matrisen. Eller gula rutan, om man tillhör en viss bank.

Det måste bli ändring. Jag vill orka.

Jag vill ha euro. Nu. Inte någon skraltig krona.

Some night instead of going downtown

Jag dör. Detta är Humor. Men innan jag dör ska jag dricka upp min Jean Corniot.

And sadly they clipped your wings

Den stora frågan i min tillvaro: kommer jag någonsin vara nöjd - med något?

Ett par dagars avbrott från jobbet, med föreläsningar och diskussioner på intressanta teman, har förvisso inspirerat mig, men kanske inte på det sätt min arbetsgivare tänkte.

Vingar, bär mig.

Känsla

Mitt hjärta brast när du tog kakmixen ur skåpet och lade i din påse.

Spartan living

Nu bor jag i min nya lägenhet. Den är nästan tom. Eller ja, i alla fall på möbler; kartonger och påsar och skräp ligger överallt. Det är som att bo i en soptipp. En rätt dyr soptipp. Men ändå.

Jag behöver förvaring!

Yes, fairly horrid

Jag har inte skrivit något sedan jag kom tillbaka från min vin- och ciderresa i Frankrike. Jag har varit upptagen med jobb och att planera för helgens flytt till ny bostad. Just nu sitter jag vid Gamla stans tunnelbanestation och väntar på ett tåg som ska ta mig till Bergshamra där jag ska möta R och hämta hyrsläp. Ja, det var svårt att hitta ett hyrsläp centralt. So much for my planning.

Jag var in i nya lägenheten igår, för första gången sedan visningen. Den var ungefär som jag kom ihåg den. Jag kände mig nöjd.

Idag väntar en tur och retur-resa till Dalarna för att hämta lite möbler och annat gammalt skräp som jag har låtit magasinera och mögla hos mor. Egentligen är det en ren waste of money att åka och hämta sakerna, men - det blir skönt att ha lite av mina gamla saker omkring mig för första gången på flera år. Det blir säkert en rolig dag.

På jobbet är det galet. Så klart.

Nu drar vi till Champagne

På väg mot Troyes i Champagne. Ett kort stopp på Carrefour utanför Caen för att fylla tanken med sans plomb 95. I natt sover vi på Grand Hotel i Troyes, om vi inte bestämmer oss för att bo en extra natt i Epernay. Hepp.

Gamla goda Paris

Jag sitter på en uteservering längs Boulevard de Bonne Novelle och dricker upp det sista av mitt rosévin. Jag vill bo i Paris. Även om jag inte behärskar språket så förstår jag dem, fransmännen. De har hittat ett formidabelt sätt att leva.

Gud i Himmelen

Jag är på väg mot Frankrike i bil. Vi har bytt tre glödlampor i Nyköping. Mitt högra pekfinger blöder och är oljigt. Fortsättning följer.

SJ måste störtas

Ska jag behöva ägna mitt liv åt att störta SJ:s skämt till tågmonopol? Nu ska jag helt plötsligt vara glad över att jag får åka tåg och inte buss, som tidigare hotats med. Problemet är att folk är boskap utan tankekraft och nu är alla platser tagna huller om buller på tåget. Somliga sitter på rätt plats, men vi som hade bussplatser som blev tågplatser har fått flytta runt trots att vi har bokade platser på våra biljetter. Förvirrande? Ja, även för personalen. Jag förstår inte hur stackarna som jobbar på tågen orkar med dessa ständiga överraskningar och kaossituationer. Jag ska reklamera min biljett. Det är naturligtvis fullständigt utsiktslöst att få någon återbetalning eller ens minimal kompensation, men min klagan ska in i systemet i alla fall.

Tack SJ, för att ni har gjort ännu en resa helt stressig och för jävlig.

Oh, sweet misery

Idag har jag ångest. Jag hade det inte tidigare idag, men så fick jag ett mail. Och så fick jag ångest. Jag får ångest när jag inte har kontroll eller överblick men någon annan finns i bakgrunden och tarvar detta från mig - även om det är utom min kontroll. Does that make me a control freak? Får kontrolltokar ångest, egentligen? Jag vill inte se mig som ett kontrollfreak. Hjälp mig.

 

Eller så freakas jag ut av att andra freakar för att de inte har kontroll och någon elak jäkel är på deras case.

 

Eller så måste jag sluta använda en massa uttryck på engelska i den vackra svenskan.

 

Never.

 

I can see Paradise by the dashboard lights

Jag längtar efter min nära förestående bilsemester i Frankrike. Jag vill bara strunta i allt vad jobb heter och ta på mig ett stort bekymmerslöst leende och vara den människa jag egentligen är.

 

Utanför mitt kontor tjuter fruktansvärda inspelade fågelljud som ska hålla måsar och andra fågelfän borta. Snart klättrar jag upp på taket här bredvid och sliter ned högtalaren. Ljudet gör mig galen - hela sommaren har jag fått lyssna till det, många gånger varje dag.

 

Jobbig dag.

 

 

Thank ... it's Friday

Jag skulle kunna dikta i all oändlighet om mina oändliga dagar i pressande värme och fuktiga bussar. Till alla trogna läsares nöje och stora behållning, självfallet. Men jag gör inte det. Jag konstaterar att dagens chaufför är en klok man; samtliga öppningsbara fönster och luckor är öppna i bussen, och det svalkar skönt i luftdraget. Tack, äntligen någon som har tänkt och inte bara sitter helt avtrubbad i förarsätet och lyssnar till Lugna Favoriter.

Och dagens låt, med ett tidlöst budskap som vittnar om hopplös undergång:

Otrevligt även dagtid

T-Centralen är ett otrevligt ställe även dagtid. Det är inte som i andra tunnelbanestäder, en spännande mötesplats, utan en synnerligen ogästvänlig plats som ger upphov till klaustroxenofobi.

Tisdagskoma

Jag vaknade pigg. Jag hade en rask morgonprocedur. Jag blev kolossalt trött på väg in till jobbet.

Nu sitter jag här, med mina göromål, och drömmer om Frankrike.

Jag tänker även på min nyinköpta lägenhet, som jag får tillträde till i slutet av augusti. Hur ska jag inreda den? Jag kommer inledningsvis att bo som en asket, men det är tveksamt om jag kommer kunna undanhålla mig från "sex och etanol".

De som känner mig vet att jag till viss del har svårt för flum och new age och trams av det slaget. Men jag har av någon anledning alltid gillat Thomas Di Leva, ända sedan han var programledare för ett sommarmorgonsprogram 1987. Herregud, var det 21 år sedan? Jag blir rädd. Nåväl, i dagens SvD blir han intervjuad och som vanligt är det alldeles underbart, det han säger.

Hoppas du har en bra dag idag.

Stockholmsnatt - what a rip-off

Jag var ute igår, först på M/S Gerda, vilket i sig var ganska trevligt tidigt på kvällen. Rätt lugnt, trevligt sällskap, bra loungemusik, trevlig australiensisk (naturligtvis - de reser runt hela jorden och tender bars, ett resandefolk i partybranschen) bartender. Efter ett par timmar i kvällssolen gick vi till Café Corniche, där meze- och grillrätter intogs. I samband med att jag avsmakade kvällens vin, spillde den clownaktige servitören rödvin på mina nya chinos. Han märkte naturligtvis inget. Inte jag heller, förrän några minuter senare. Till yttermera visso kan nämnas att min mat var grovt översaltad. Stay away, alltså.

Efter måltiden och en betalningsceremoni som tog cirka 20 minuter, gick vi så tillbaka till M/S Gerda. Flytetyget var packat med attitydstinna människor, och i baren stod minst lika attitydstinna bartenders som gjorde sitt yttersta för att ignorera mig och andra normalutseende människor till förmån för väteperoxidkvinnor med plastbröst. Jag kan till viss del förstå varför en del krogbesökare går hem och hämtar sitt automatvapen för att sedan återvända och klara ut saker och ting.

Vi gick efter någon timme vidare till Lokal på Scheelegatan och drack en cocktail. När de flesta sedan drog hemåt, gjorde jag misstaget att följa med in i grannlokalen, Lemon Bar. De invektiv jag känner till är inte tillräckliga för att beskriva stället och dess besökare, så jag låter helt enkelt bli. Jag gick hem efter en dålig vodka tonic.

Jag blev återigen påmind om varför jag sällan går ut, och hur attitydstinna och buffliga svenskar är när de får ett par groggar (för mycket) innanför västen. Det verkar som att fler än jag hade en jobbig natt igår.

Tidigare på dagen badade jag vid Hellasgården. Det var däremot härligt. Värmen är både ljuvlig och förrädisk.

Hur lyckas bussbolagen...

...rekrytera nästan enbart fullskaliga pajasar som förare? Ser de inte att passagerarna lider i värmen i de gamla äckliga nedsmutsade och fullständigt underhållseftersatta bussarna? Jag är så lycklig att jag snart slipper åka buss varje morgon. Mitt liv kommer att få ett lyft, och mitt blodtryck en nedgång.

Och så lite breaking news: utomjordingar finns, och har besökt planeten Jorden. Vad är nytt, undrar jag. Dagligen ser jag dem i tunnelbanan, på jobbet, på bussarna, på ICA Kvantum, i televisionen; de där små människoliknande figurerna med lätt öppnade munnar, håglöst ansiktsuttryck och en grågrönaktig hudfärg. Nasa behöver inte bekräfta någonting. Jag vet.

Men snälla människor

Bakom mig här på bussen sitter en turistande familj från Östergötland. De är som en parodi på östgötar - pratar överdriven dialekt och kommenterar allt de ser.

Vad skönt att tiden i Östergötland är förbi.

Tick-tack, tick-tack...

Det finns en fara i att stå som back-up i alltför många kollegors out of office-reply eller vara nästan ensam på jobbet - mängden underliga telefonsamtal ökar drastiskt. Idag har jag bl a fått motta samtal av en kvinnlig projektledare som sökte jobb hos oss. Samtalet påminner mig om min ljuva tid som företagare, då det kunde ringa personer som i sin spontanansökan via telefon ville visa hur framåt de var och helt enkelt vägrade ta ett nej. Sjukt irriterande.

Det här är en rolig video. Rolig, och lite skrämmande. Men oj vilken flax han har, mannen. Och notera hur han tar på sig sin keps efter...incidenten.

Och ni som envisas med att behålla era ryggsäckar på ryggen i tunnelbanan eller i bussar - försök komma ihåg att ni har en utstående tingest bakom er, som rör sig även när ni rör på er. Nästa gång jag får en smäll av en aningslös och obrydd ryggsäcksbärare som vrider på sig utan att tänka efter, kommer jag att slå tillbaka. Var så säker.

Anfäkta anamma

Vad sysslar SL:s underhållspersonal med? Varje vecka åker jag med minst en Nacka-buss där stoppknapparna inte fungerar. Och chaufförerna sitter som hopsäckade hösäckar och förstår inte att hålla koll på passagerarnas vinkande armar eller försiktiga rop att de gärna vill gå av vid nästa hållplats.

Alla dessa latmaskar och apatiska människor överallt. Försvinn!

Undrar hur många...

...liknande människor som går omkring bland oss? Tankebanorna är så främmande. Beteendena är skrämmande. Anledningarna ofattbara.

Vilken konstig vecka på jobbet. Jag undrar om det är allt kolsyrat vatten jag dricker som gör att jag känner mig bubblig och upprymd utan någon egentlig anledning; jag jobbar och det är inte direkt stimulerande. Jag har dock sparat något stimulerande till nästa vecka - analys och rapportskrivning. Det ska bli roligt. Tror jag ska jobba hemifrån mot slutet av veckan, om det blir fint väder, och sitta på takterrassen och skriva på rapporten.

I morgon vill jag bada bubbelpool efter träningen.

Det är något konstigt med allt det här bubblande.

Jag har också konstiga tankebanor, come to think of it.

Yin och yang

Idag är en ganska bra dag på jobbet. Jag får mycket gjort och jag blev positivt överraskad av hur proaktiva några människor som jag inte förväntade mig proaktivitet hos faktiskt visade sig vara. Trevligt. Jag har dock lyckats ha sönder ytterligare en mobiltelefon, en helt ny sådan. Jag förstår inte hur jag kan vara så olycksdrabbad när det gäller jobbmobiler - är det möjligtvis så att SonyEricssons handdatormodeller är riktigt dåliga i sin kvalitet? De borde ju tåla en del stötar, att bli tappade i golvet *host* och så vidare.

 

Nu är det lunch. Sedan blir det en eftermiddag fylld av telefonsamtal.

 

 

Whenever life or Murphy gets you down, Mrs Brown...

Jag ska ha telefonmöte med en kund i Litauen. Tyst rum är bokat. Allt är förberett. Då går min telefon sönder. Typiskt. När något - NÅGOT - kan gå fel, så gör det just detta.

 

Ok, jag kunde ha låtit bli att tappa den i golvet, telefonen, men jag rår inte över fysikens lagar. Inte än, i alla fall.

Sirener i kosmos

Ah, nu förstår jag varför det har låtit som en polisparad här utanför - det har ju varit rån i grannhuset.

För övrigt sitter jag och är hungrig och gör inte så mycket roligt just nu. Jag petar i dokument och försöker skapa trygghet för mina projektmedlemmar. Jag har till yttermera visso lyckats hålla nere min kaffekonsumtion idag; endast tre eller fyra muggar hittills. Det blir nog inte några fler idag, heller. Jag skär ned. Duktig, jag.

Work, work, work...

Jag känner mig lite som Governor Le Petomane i Mel Brooks "Blazing Saddles" (Det våras för sheriffen), när han sitter på sitt kontor och helt aningslöst stämplar papper och lakoniskt säger: "Work, work, work, work, work, work, work, work, work."

Åter på jobbet. Om det känns såhär att återvända till kontoret efter två veckors semester, hur känns det då efter sex veckor? Hjälp.

Jag vill för övrigt se denna.

Uppe på toppen är det toppen

Jag är på takterrassen på våning 13 i huset, och har i långsamt mak gått igenom dagens SvD. Där fanns bland annat ett reportage om Göran Greider, från hans trädgård i Dala-Floda. Artikeln handlade delvis om hans benägenhet att klä sig som en luffare. Jag har haft den stora ynnesten att få åka tåg i Greiders omedelbara närhet, och han har baske mig haft sin "uniform" på sig varje gång; ni vet, sladdriga mörka byxor i obestämbart tyg, urtvättad svart t-tröja som antagit en helt vind form och en svart och röd-rutig, oknäppt flanellskjorta ytterst på kroppen - för att liksom kröna verket. Jag är helt övertygad om att Greider inte alls är så obrydd när det kommer till klädsel som han gärna vill påskina, utan att hans uniform är väl genom- och uttänkt för att spegla hans karaktär av intellektuell (finns även en läsvärd artikel om denna företeelse i dagens SvD) poet och kulturpersonlighet. Han har sannolikt en hel uppsättning urtvättade svarta t-tröjor, mysbyxor och flanellskjortor att ta till, när han figurerar i media eller andra offentliga sammanhang.

Även om vi oftast har helt skilda ståndpunkter vad gäller det mesta i samhället, så gillar jag Greider.

Nu ska jag återgå till att spinna runt i solen. I morgon återgår jag till att jobba. Suck och stön.

Why some management books are great...and others aren't

Jag läser Jim Collins bok "Good to Great" och myser efter varje vänd sida - hittills drygt 50 stycken. Anledningen till att boken tilltalar mig är att den prisar ledare som inte sätter sin egen personliga eller finansiella agenda före bolagets, och även dem som är ödmjuka inför sig själv och sina egna förmågor och istället lyfter fram medspelarna(s).

Det här är självklarheter tycker jag, men det verkar inte ha varit så generellt sett. Jag tror att affärsmedia och proffsanalytiker i mångt och mycket styr företagstopparna; det skulle ses som märkligt att utnämna en lågmäld och anspråkslös individ till VD istället för en känd profil med stor käft och stort ego. Som vanligt påverkas - om inte styrs - allt av "proffs" som egentligen inte agerar utifrån något annat än sin egen begränsade uppfattning om sig själva och ämnet de är satta att kommentera. Media skriker efter profiler de kan göra en stor hype omkring och som vanligt hamnar masken i det största gapet: gökungens.

Nackskott

Nej, jag tänker inte skriva ett inlägg som förordar nackskott på väl valda individer. Vad inläggsrubriken handlar om är min egen nacke, som gör ont.

Jag vet inte om det är bilarnas klimatanläggningar som gjort det, eller den för korta dalasängen, men onda spänningar och värk i nacken har jag. Igår gjorde det riktigt ont - en elak värk som inte blev bättre trots intensiv egenmassage.

Nu sitter jag på ett ganska kallt och rått tåg på väg mot Borlänge och sedan vidare mot Stockholm. Jag borde ha tagit en halsduk för att hålla nacken varm. Väl framme i Stockholm vankas det utgång ikväll. Men jag får inte bli karatefull - jag måste orka träna och ha en givande sista semestervecka nästa vecka.

Här stressar man inte

Tittar ut genom tågfönstret och konstaterar att i Hedemora stressar man inte.

Jag loggade in på min jobbmail för en liten stund sedan, och konstaterade att det rådde småkaos i ett av mina projekt. Min chef verkade ha tagit tag i saken, dock, och jag loggade ut och lutade mig bakåt i mitt tågsäte och tänkte på hur skönt det är att jag inte är på kontoret idag. Tyvärr kommer projektproblemet att medföra att mina veckor i augusti blir ännu mer späckade. Men då kanske jag kommer uppskatta min semestervecka i Frankrike i slutet av augusti än mer.

Mobilt bredband är förresten nice. Kolossalt nice, till och med.

I'm not a perfect person...

...men jag gör så gott jag kan. Nu har jag inte funnit vare sig tiden eller inspirationen till att skriva något här på ganska länge. Jag vill inte ens titta efter exakt hur lång tid det handlar om. Jag kan dock sammanfatta den tid som har gått mellan då och nu på följande vis: jobb, för lite sömn, stress, lägenhetsvisningar, budgivningar, jobb, träning, budgivningar, irritation, stress, budgivningsvinst, jobb, semesterinledning, spa-besök. Det täcker det mesta.

Nu har min tvåveckorssemester inletts. Jag var på spa idag (tack J, J och E för 30-årspresenten - det var härligt) och i morgon har jag inget planerat. Jo, jag ska ta en promenad på morgonen, köpa en latte i Sjöstaden och läsa morgontidningen på en uteservering och titta på stackarna som fortfarande åker till jobbet på morgonkvisten. På onsdag bär det av upp till Dalarna för att visa upp mig för släkten och prata om min nya fina lägenhet jag får ta i besittning i slutet av augusti.

Som ni vet har jag väldigt många begåvade vänner; spelar de inte instrument och sjunger fantastiskt bra, så målar de eller är på något annat vis talangfulla. Jag har under en tid följt en god väns projekt att visualisera talet pi (3,1415...osv) i form av ett antal tusen decimaler på en stor duk. Nu är det klart, och det har så klart gjorts en video i två delar om projektet. Dessa videosnuttar finns att beskåda på youtube - eller här nedan. Mycket nöje!

Och förresten, jag har ordnat med mobilt bredband så nu ska jag blogga ta mig fan överallt. Bäva månde de som gör tokigheter i det offentliga rummet och observeras av mig!

Pi visualized on canvas - Part one:

Pi visualized on canvas - Part two:

Jag älskar sådant här!

Looking for a better day

Det finns ingen ork till att reflektera och omsätta reflektionerna i ord. Jag får vänta tills jag har lite semester de två första veckorna i juli. Då ska jag ta igen för förlorade aggressioner. Vänta bara.

Nöden är alla uppfinningars moder

Jag har kommit på hur jag ska göra för att ha tid och ork att blogga; jag bokar ett litet konferensrum och sitter där och jobbar, och när andan faller på kan jag då lägga några minuter på att i lugn och ro, i avskildhet, reflektera över det som händer runt omkring mig och pränta ned det i skrift. Lysande, inte sant?

Den stora nackdelen med att sitta i ett kontorslandskap är att alla ser vad man gör. Jag är ju dessutom kolossalt benägen att tro att alla omkring mig har just mig i fokus och noggrant följer varje steg jag tar och varje resa muspekaren gör över skärmen. Då är det skönt att kunna integritetssäkra sig och stänga in sig i ett lugnt och svalt rum.

Jag har lovat mig själv att bara dricka tre muggar kaffe idag - en på förmiddagen, och två på eftermiddagen. Efter min första mugg nu på förmiddagen känner jag att jag behöver en till. Argh. Jag är helt koffeinberoende. Jag tror att jag mår dåligt ibland vissa helger på grund av att jag dricker för lite kaffe, eftersom jag inte har en kaffeautomat hemma utan måste brygga mitt kaffe själv - jobbigt moment.

I morgon är det bröllop. "Tjo flöjt!", sa Janne Vängman.

Stars were falling

Oj, vad sällan jag orkar skriva något här. Den senaste veckan har jag sovit alldeles för lite. Jag tycks inte kunna komma i säng om kvällarna, utan fastnar framför något tv-program som jag bara inte får missa. Min karaktär är så dålig att jag hellre väljer att skratta åt Frasier Crane, än att sova ut så jag kan ta itu med arbetsuppgifter med ett leende på läpparna. Me so stupid. Men Frasier är ju så bra.

Jag hatar SL, och jag hatar busschaufförer som inte inser att deras passagerare längre bak i bussen kvävs av den varma, fuktiga luften som överfulla bussar om sommaren oundvikligen dras med. Att det är så svårt att ens komma på tanken att det vore lämpligt att slå på friskluftsaggregatet, eller öppna takluckorna. Jag hatar chaufförer. De är i allmänhet korkade och de struntar flagrant i passagerarnas komfort.

Jag älskar kaffe och dricker alldeles för mycket.

Jag ser fram emot bröllop nästa helg. Det blir en rejäl fest.

Såsom i en spegel

Jag önskar ibland att jag inte vore så uppmärksam på min omvärld. Det är obehagligt att notera alla märkliga människor som dväljs runtomkring mig. Andra människor tycks vara lyckligt ovetande om alla potentiella faror som lurar överallt - i tunnelbanan, på gatorna, i affärer. Eller så är de andra bara ovetande som en följd av total ignorans och en naiv syn på livet som ett glättligt äventyr med goda feer som strör stardust och äppelpajextrakt över oss vart vi än går.

Men det är väl också dessa människor som är de som blir slagna med spikförsedda plankor i huvudet, eller får en kniv i sidan när de står och läser sin punkt.se i tunnelbanan.

Stay alert, säger jag. Det är värt det. Eller är det?

Quickly, I'm burning

Jag halvligger i en slänt vid Luma-huset i Hammarby sjöstad. Under mig krossas maskrosor. Bredvid mig står en latte från Fine Food, som jag har börjat gilla trots deras överprissättning av samtliga varor i sortimentet. Anyway. Jag var på Adidas Factory Outlet här bredvid alldeles nyss, på jakt efter ett par träningsbyxor att ha primärt på gymmet. Men där fanns inget som en normal människa kan bära i träningssammanhang. Ett par fetishbögar sökte min uppmärksamhet, vilket var den enda behållningen/underhållningen med besöket.

Så nu sitter jag i solen och njuter av att vara vid liv. Vilken tur att jag var förutseende nog att spraya på mig solskydd innan jag gick ut; jag är ungefär lika kritvit som linnet jag har på mig.

Men i morgon är en annan dag. En jobbdag. Och idag skiter jag i att gå på lägenhetsvisningar. Dumt. Men jag orkar inte.

Welcome, Willkommen, Bienvenue

Vilken trevlig dag det är idag. Saker och ting går bra, och alla är trevliga och glada. Kan det ha att göra med solskenet och värmen ute? Jag ser fram emot en skön helg - läsa i solen, handla lite kläder, umgås med trevliga människor och träna. Min träning har blivit något eftersatt de senaste två veckorna, på grund av resor och lite allmän trötthet. Men nu ska det bli andra bullar!

On the (rail)road again

Okej, nu åker jag tåg igen. Det kommer som vanligt bli en oangenäm resa, känner jag på mig. En mängd högljudda passagerare borgar för ett par timmars tortyr i en varm gammal dieseldriven motorvagn. Bakom mig sitter en drag king (människan ser ut att vara en manssminkad kvinna, och innan jag sett henom trodde jag att det var en kvinna också.) med en fruktansvärd dialekt och röst - någon form av småländska.

Jag hade kunnat åka bil med min lillebror till Stockholm ikväll, men det hade blivit lite för sent, tyvärr.

Nu är det som det är.

Pom pom pom

Sådär. Nu tror jag att min deklaration är klar. Jag är ganska nöjd med resultatet och detta helt utan fusk (No audit, please!). Mycket bra.

Jag funderar på att ta en promenad. Det har regnat under natten och morgonen, men nu på eftermiddagen är det uppehållsväder och ganska trevligt i luften. Det vore dessutom intressant att titta på Västerdalälven som är väldigt hög, trots att snösmältningen i fjällen ännu inte har tagit fart. Det talas överallt om kraftiga översvämningar framöver.

Glöm tidigare inlägg

Ok. Min tidigare så bra dag har nu blivit tillfälligt naggad i kanten. Naturligtvis har det med SJ att göra. Hela tågsetet som ska gå till Falun har pga ett obekant men "allvarligt" fel fått bytas ut mot ett set med två färre vagnar. Inga av de nya vagnsnumrena stämmer överens med dem från det ursprungliga vagnssetet och platsbokningen har därför upphävts. Vad blir följden? Kaos, så klart.

Det stör mig något oerhört att monopolets personal är fullkomligt likgiltig inför den olägenhet som deras usla fuskbolag skapar för resenärerna. Framför mig sitter en dam som precis berättade att hon är fem timmar försenad på grund av att hennes tåg till Stockholm ställdes in i morse och hon fick åka buss istället.

Så nu sitter vi i ett vad SJ-personalen själva precis kallade ett "indiskt" tåg och trängs och är irriterade. Extra irriterande är att vi för bara någon dag sedan kunde läsa och höra om SJs fina ekonomiska resultat, och att ännu högre biljettpriser är att vänta.

SJ har en usel vagnpark, tvivelaktig företagskultur (vilket så klart märks på personalens mediokra serviceinsatser och låga motivation) och ett dubiöst ägarskap. Privatisera nu!

Sol ute, sol inne, sol i sinne

I am having a good day.

 

Jag hade en stimulerande förmiddag.

 

Lunch åt jag på en trevlig liten italiensk restaurang tillsammans med en vän, och sedan cruisade vi en stund i hans nyinköpta bil, för att slutligen titta in i Johanneskyrkan innan det var dags att återigen inta kontorsstolen.

 

Och snart är halvdagen slut och jag ska åka till valborgsfirande.

 

Ganska trevligt.

Nej och åter nej

Det här får inte bli en jobb-blogg. Det vill jag inte. Men de enda tillfällena då jag orkar eller känner för att skriva något här nuförtiden - är på jobbet. Illa, illa.

 

Jag försöker få IT-killarna att ordna till min dator. Men det är svårt. Den jag har siktat in mig på svarar inte på mina mail och ser arg ut när jag kommer nära honom. Det känns som en typisk klyscha kring hur IT-avdelningar jobbar eller inte jobbar.

 

Snart är det valborgsmässoafton. Jag ska åka till vänner i Sala, och sedan dagen efter vidare upp till Dalarna. Det ska bli skönt med lite vila, även om jag har planerat jobba på distans på fredagen. Men för att det ska fungera måste IT-killarna greja med min dator. Och det verkar, som jag skrev ovan, vara lite besvärligt just nu.

Så kan det gå, när inte hatten är på

På grund av ett större vattenläckage på en liten gata i London, ligger stora delar av vår verksamhet nere idag. Så är det att leva och verka i en gränslös, globaliserad värld.

Å andra sidan

Vem hade trott att jag skulle sitta här en söndagkväll och ha ångest och dricka en stor mugg örtte utan vare sig honung eller socker?

Sunshine in the rain

..är det bokstavligen idag. Jag satt uppe på takterrassen tidigare idag, och läste SvD och drack kaffe och åt jordgubbsrulltårta. Efter en halvtimme började dock regnmolnen närma sig och jag fick packa ihop mina saker och åka ned till våning 5 igen. Nu regnar det ute. Men solen skiner. Det ser så lustigt ut.

Jag borde deklarera, men det tar emot. Aktiesplit och försäljning av eget aktiebolag gör det lite jobbigare än vanligt. Jag tar nog med mina papper till mor över nästa helg och fyller i det där uppe i fjälltrakterna i stället.

Nu ska jag äta med R.

Återigen nedhissad i kolgruvan

Måndag. Solen skiner. Redan på morgonkvisten var det varmt varmt varmt. Jag vaknade vid 6-tiden, pigg som en lärka. Naturligtvis valde jag att försöka somna om, vilket resulterade i att jag vaknade en timme senare, trött och hängig. Men efter två rejäla muggar starkt kaffe är jag nu redo att ta lunch. Tyvärr kommer jag inte hinna gå ut i solen något under lunchen, då jag ska sitta i ett konferensrum och äta kall sallad.

Jag lider även idag av bowlingtumme, från den långa bowlingsessionen i lördags kväll. Mina fingrar på högerhanden vill krampa ihop sig, och tummen värker lite smått. Jag masserar dock fingrarna och sträcker ut dem regelbundet för att motverka att handen drar ihop sig till en veritabel monsterhand

Varmt och soligt och jag orkar inte

Idag har det varit fantastiskt trevligt väder, men jag har inte varit ute i solen mer än trettio minuter - och då satt jag på takterrassen och drack kaffe. Jag ville vara ute mer, och även gå till köpkvarteret och titta om där fanns någon vårig jacka eller rock, men jag orkade inte. Däremot har jag orkat göra rent i badrummet, vilket var i grevens tid - en dag till utan rengöring och nytt, ont liv hade uppstått i all grime (ännu ett engelskt favoritord) som har täckt ytorna en längre tid.

Och att blogga är ju inte att tänka på under veckorna, då jag är trött varje kväll efter jobbet. Jag tror inte att jag riktigt har kommit in i någon jobbrytm ännu. Det blir dock bättre och bättre. Men i avsaknad av konstant nyhetsflöde och de intressanta (?) observationer jag kunde göra på mina dagspromenader finns det inte så mycket att skriva om; i alla fall inte som jag får skriva om - vi gör massor av intressanta saker på jobbet, men det vore kanske olämpligt att skriva om.

Och tittade på Internet efter lägenheter gjorde jag också idag. Det finns en del. Men mycket är ju tråkigt. Och någon större ork att bygga om en hel lägenhet har jag inte heller.

Var är orken? Var hittar man den?

Orka.

Hemska tanke eller "så är det bara"

Jag försökte köpa mig lite tid igår kväll, vilket enbart resulterade i att jag gick vilse vid Stadshagen, krampaktigt bärandes mot bröstet en trasig påse som innehöll en flaska Indian tonic water och en flaska Bombay Sapphire. Jippie. En olustig och smutsig känsla av hemlöshet drog över mig - dock lika kvickt som den försvann.

Helgen är snart över. Vad fick jag ut av den? Det orkar jag inte tänka på eller ens försöka uppskatta. Eller jo: socialt umgänge, kaffe latte, ingen bokläsning (kanske om en stund), färdigmat, lite hemlagad mat, blåmärken, marginellt ökad muskelmassa, några tusen (grov och förmodligen lite för optimistisk uppskattning) färre grå celler, ännu mer trängande behov att tvätta osv.

Jag vill driva en restaurang. Eller så vill jag skriva böcker. Eller så vill jag sitta i ett hörn av min restaurang och äta och skriva och titta på mina gäster och då och då titta upp och nicka mot någon av stamgästerna som diskret men desperat försöker påkalla min åtråvärda uppmärksamhet.

Nu piper mikrovågsugnen ett meddelande till mig; ett meddelande om mat.

Sed fugit interea, fugit irreparabile tempus.

Förbättrar min arbetsinsats?

Nu sitter jag här, med en mugg Gevalia Professional i min hand. Jag kan inte avgöra huruvida det är ”Gevalia Professional Business Coffee”, eller ”Gevalia Professional Ebony” jag har i koppen. Men Professional är det, tydligen. Fantastiskt, vad kaffeutvecklingen har lett fram till.

Hjälp.

Och för allmän kännedom: det finns betydligt bättre kaffesorter än Gevalia och Löfbergs lila och övrigt blask. Zoegas och Classic är mina favoriter när det kommer till household brands.

Nu ska jag fortsätta fundera, stärkt av det professionella kaffet.

Back in the rat race eller ekorrhjulet snurrar igen

Jag har börjat jobba igen. Whoopee-do.

En vecka har gått sedan receptionisten fjärröppnade porten för mig och jag välkomnades med öppna armar på Företaget, där i city. Det känns faktiskt rätt bra. Även om min kropp har svårt att ställa om från 9-10 timmar sömn varje natt, till mer modesta 6-8 timmar, så känns det bra. Min plats i hierarkin börjar klarna, och likaså vad jag förväntas leverera. Det blir en intressant sommar, kan jag konstatera.

Om du vet bra lunchrestauranger inom en radie av cirka 500 meter från Arlanda Express, så tas dessa tips tacksamt emot.

Jag får lov att återkomma - I only got four minutes to save the world.

Podmoskovnye vetchera

Moskva växer och frodas. Jätteprojekt och visioner på gränsen till det naiva präglar staden. Underbart. Javisst, kära vänsterläsare, det finns miljoner invånare i staden som fortfarande har det svårt och som kämpar med stigande priser på livsmedel, tjänster och bostäder. Men så måste det vara, i en ekonomi som omvandlas och växer snabbt - på sikt kommer alla att få det bättre, men välståndet växer inte i samma takt för alla. Det är bara att acceptera, om man vill komma någonvart. I vårt land har vi redan upplevt den här förändringen. Och framöver lär det inte vara några större kliv uppåt i välstånd som väntar oss. Under de senaste decennierna har Socialdemokraterna effektivt försvårat för visionärer i Sverige att förverkliga sina projekt och drömmar - det ska vara svårt att bli rik, har varit devisen. Och har du mot alla odds lyckats skapa en förmögenhet, ska du stigmatiseras för din bisarra och osolidariska kärlek till kapitalet.

Jag undrar vad som framdeles ska driva oss framåt, till ökat välstånd, när tanken och viljan är att ingen i Sverige ska ha det särskilt mycket bättre ställt än någon annan; det bästa är om vi alla ligger på samma lönenivå, bor i likartade bostäder och flyger charter till samma semesterresmål. Om inte entreprenörssjälar kan skönja en möjlighet att i en nära eller kanske mer avlägsen framtid faktiskt få återbäring för sitt risktagande, vad ska då driva dem till att riskera sin ekonomi för att skapa någonting nytt? Vi svenskar är på väg att bli en enda stor kollektiv massa av followers, och vi kan redan se hur forna "fattiglappar" kliver allt närmare oss i ekonomiskt välstånd och forskning. Allt för att vi inte kan se någon belöning hägra vid horisonten, för extraordinärt tänkande, risktagande och stora visioner.

Nyvunnen frihet

Välkomna ut ur grottan! Medlemmarna i den ryska domedagssekten, vars tro på Jordens undergång den 28 maj har drivit dem in i en grotta för att där vänta ut undergången, har nu på något annat sätt än gevärsskott meddelat sig med omvärlden och informerat om att de ämnar komma ut ur grottan i morgon - nästan som en skock av våryra Marmota monax. Jag tycker det är intressant att deras ledare Pjotr Kuznetsov (diagnostiserad schizofren) aldrig har satt fot i grottan. Personligen hade jag blivit misstänksam om min sektledare hade valt att möta undergången på annat sätt än med sin skara undersåtar. Men det är ju jag.

Det kändes lite trist att behöva säga till en intresserad och potentiellt lysande arbetsgivare att jag redan har tackat ja till ett annat jobb. Det lät som om företagsrepresentanten blev lite besviken. Det är tråkigt att göra människor besvikna. Ändå gör jag det dagligen.

Jag har börjat fundera på om jag vill bo kvar i Nacka, och inte flytta in till stan. Det finns ju så fina små oaser här, som inte är helt isolerade eller kräver bil eller båt för att nås. Ytterligare ett besvärligt beslut att fatta. Och något att grubbla på en tid framöver.

Lite eftertraktad och sådär

Jag fick mail idag från ett företag där jag sökte jobb för ett par veckor sedan. De vill att jag kommer på intervju/rekryteringsdag. Roligt. Men jag har ju tackat ja till ett annat jobb. Och jag tror jag inte riktigt orkar med en till rekryteringsomgång, även om villkoren skulle vara bättre för det nyuppkomna jobbet.

Rent generellt har jag nog varit understimulerad en tid. Jag tror det är därför jag har varit smådeppig och loj och ointresserad av livet. Nu känner jag att en mer livlig tid är på ingång. Det känns bra. Jag ser ganska många möjligheter att greppa tag i och följa med i svängarna kring. När jag startade mitt företag hade jag ett till jobb vid sidan om detta projekt, för att säkerställa en inkomst och dräglig tillvaro. Jag har nog aldrig mått så bra som jag gjorde av att ha fullt upp hela tiden, när jag tänker efter.

Idag meddelade moderaten Mikael Söderlund att han lämnar politiken, efter att ha kommit till en punkt i livet då han känner att han vill göra något annat. Han lämnar en position och ett uppdrag där han gjort mycket bra - till och med de annars så svårtflirtade sossarna kommenterar hans gärning och framför allt person i positiva ordalag. Vågat, tycker jag. Och otroligt glädjande för honom och hans familj. Jag känner igen hans resonemang i mitt eget, som föregick mitt beslut att sälja min bolagsandel i december ifjol för att göra något annat, även om han så klart är betydligt mer accomplished än jag. Grattis till dig Mikael, det här kommer bli bra för dig och din familj!

Äggstanning, eller påsken som kom av sig

Välkommen tillbaka till SJ. Nu är påsken över och jag sitter på tåget från Dalarna till Stockholm. Den här rundan är det inte för kallt i vagnen; den här gången är scenariot det motsatta - jag smälter. Tågvärden berättade nyss att någonting med värmereglaget har hakat upp sig och att någon undersöker saken. Det här är horribelt. För att göra min resa ännu värre, sitter rakt framför mig en dalkulla som låter som en kvinnlig variant av Robert Gustafssons skogstokiga dalmas som är ute och sladdar med Amazonen. Och till höger om mig, på andra sidan mittgången, sitter en av de här 20-something-killarna med håret uppsatt i tofs, Louis Vuitton-scarf (kopia, köpt för 7,50 kr i Peking av killens moster) och talar konstant i mobiltelefon med tillgjort hög röst. Hans konversationer överröstar alla andra ljud för närvarande. Ordet "gulligt" är det mest frekvent återkommande ordet i hans samtal med någon annan oviktig människa.

Nu börjar det bli helvetiskt varmt.

"Did you have a horrid journey?" "Yes, fairly horrid."

Jag förstår mig inte på SJ. Banverket bygger om vid Stockholms central hela påsken, med följd att en stor mängd tåg och pendeltåg ställs in och ersätts med bussar till Upplands Väsby. Fine. I can live with that. Men det är undermålig skyltning på Stockholms Centralstation för att förklara varifrån ersättningsbussarna går - jag är normalintelligent men var på väg åt helt fel håll, för att jag följde pilar som pekade snett uppåt åt något håll. Men därifrån gick inte min ersättningsbuss. Väl på ersättningsbussen sätter jag mig nästan längst fram, och följer konversationen mellan busschauffören och en SJ-anställd som sitter framför mig. Chauffören skojar om hur man kan lura alkolåset med anledning av en alkoholkontroll vi ser längs vägen. Efter en stund ringer en av hans kollegor, och de pratar i telefon resten av vägen. De pratar om lön, om vädret, om hur någon kollega måste ha tappat bort bussnycklarna härom dagen med mera. Dessutom plockar chauffören upp ett blädderblock och börjar bläddra bland bladen - under färd. Den SJ-anställda noterar detta och börjar skruva på sig nervöst i sitt säte. Jag orkar inte redogöra för kaoset vid Upplands Väsby pendeltågstation, utan konstaterar bara att skyltning, digital information och ljudutrop inte höll världsklass. Inte ens tredjevärldsklass.

På SJ:s InterCity-tåg som börjar bli väldigt väldigt sunkiga nu, fungerade inte värmen. I alla fall inte i den vagn jag satt i. Någon påtalade detta för en tågvärd, som skrattade till och meddelade att det kommer inte på fråga att ställa om värmen till manuellt inställd värme - då kan det bli hur varmt som helst i vagnen. Jag tror inte någon i vagnen hade opponerat sig mot detta. Jag satt och huttrade hela vägen till Borlänge, fastän iklädd min vinterrock och halsduk. Som om inte detta räckte för att förstöra min resa; en äldre dam från något land österut satt bredvid mig och hostade och tuggade på sina löständer och pratade till mig på ett obekant språk och fnös och uppträdde rent generellt som något liknande en förryckt spådam.

Tåget från Borlänge till Malung, däremot, var varmt, rent och behagligt och utan några som helst otrevligheter. Det är sällan den sträckan av dalaresan är den behagligaste, men nu var den sannerligen det.

Jag sov länge i natt också. Jag går i dvala, i det närmaste, när jag sover i den lilla väggfasta dalasängen hos mor - det är omöjligt att sova endast 7,5-8 timmar. I natt blev det 9,5 timmar ungefär. Vem vet, jag kanske behövde det. Nu är jag pigg i alla fall.

Ute skiner solen. Jag stod i köket och översköljdes av solstrålar genom ett fönster. Riktigt varmt och härligt. Nu funderar jag på att ta en promenad.

Och i Göteborg vill man inte bo, om livet är en kärt. I alla fall om man är en gangster. Eller behöver man ens vara det, för att rädas alla otrevligheter som sker där? Vad gör Polisen, kan man fråga sig. Folk mördas på löpande band och hela stadsdelar lever i skräck.

Easter eggs! Easter eggs! Don't you hide from me!

Skärtorsdag. Mitt dygn är delvis förskjutet. Det här anpassandet till vampyrtider måste få ett slut. Mina förberedelser inför påskfirandet i Dalarna är under avklarande - jag har köpt en påskpresent till mor och jag håller på att tvätta kläder just nu. Jag har även lyckats glömma bort att en vän är i stan idag, och dubbelbokat två andra. Typiskt mig.

För ett gott skratt kan jag rekommendera följande bok - Anslaget. Den ser ut som den gör tack vare ett tips från mig till författaren eller sammanställaren eller vad man ska kalla honom - huvudmannen. Lite cred till mig, dårå. Jag ska för övrigt läsa Obama och Ajvide Lindqvist på tåget till Dalarna i morgon. Obama är fantastisk; ett högeffektivt sömnpiller i pappersform. Jag blir genast sömnig av att läsa om the founding fathers, handskak med 87-åriga senatorer och historien kring filibustrar. Intressant på ett ointressant sätt. Jag kan säkert briljera vid något obskyrt tillfälle med den kunskap jag trots allt inhämtar i Obamas "The Audacity of Hope".

"Dr. Chandra?" "Yes?" "Will I dream?"

Så har ännu en stor visionär och ett veritabelt snille lämnat jordelivet - Arthur C Clarke gick bort igår (SvD, DN). Man kan glädjas åt att Clarke åtminstone under sin levnad blev krediterad som fadern till en hel del uppfinningar och idéer, något som många andra framstående människor inte har fått uppleva eller kommer att få uppleva i framtiden. Och så är han ju upphovsmannen till Kubricks "2001: A Space Odyssey", ett fantastiskt filmäventyr och dokument.

Vädret fortsätter att förvirra. Ena stunden totalt snöstorm - en kvart senare skiner solen.

Jag har inget mer att tillägga idag. I morgon blir bättre. Det känner jag redan nu.

Moskva-minnen och mera snö

När jag var i Moskva bodde jag inte på lyxhotell (SvD - Här bor vi helst på lyxhotell). Året var 1996, och de stora grå kolosshotellen med namn efter andra Sovjet-republikers huvudstäder dominerade hotellandskapet. Jag kan tyvärr inte komma ihåg vad vårt hotell hette, men någon vecka efter att vi återvänt till Sverige utsattes hotellet för en razzia - det var tydligen ett populärt maffiatillhåll. Jag lämnade mitt eget avtryck på hotellet, genom att tappa en parfymflaska i mitt tvättställ så att en spricka uppstod. Jag vill minnas att en kackerlacka skrämde mig. Ett par andra minnen från hotellet är deras utsökta komagesoppa och den brun-grå-bruna inredningen.

Jag har försökt ge mig ut hela dagen, men varje gång jag är i startgroparna börjar snön vräka ned utanför. Egentligen borde jag läsa om Barack Obama, men hans bok är så oerhört sövande och american dream-klichéfylld att jag upplever ett enormt motstånd att öppna den.

Nu längtar jag till påskmiddag på Lammet och Grisen i Sälen på söndag.

Masala-raklödder och tråkigt snöfall

Mitt indiska raklödder är underligt förföriskt. Jag stal det från min mor när jag var i Dalarna för några månader sedan. Min lillebror hade lämnat det där. En återstod från tiden i Indien. Jag stal det och tog det till Stockholm eftersom doften är förförisk - någon form av muskig, kryddig och kraftig doft. Det är Gillette-fabrikat och licenstillverkat i Indien, men knappast någon traditionell Gillette-doft. I like it. Bara för det har jag funderat hela dagen på att fira jul i Kolkata i år. Pappa är sannolikt där vid den tiden, och jag orkar inte med klapphysterin i år igen. Jag firade jul (och ofrivilligt även nyår...) i Mumbai för några år sedan och det var underbart att slippa den där ångesten som man bygger upp inför den där dagen då det sprutar klappar till höger och vänster. Och tanken på en masala club sandwich är både motbjudande och underhållande.

På det som brukade vara årets tråkigaste dag, långfredagen, ska jag åka tåg upp till Dalarna. Banverket bygger om vid Stockholms central, vilket medför att jag får åka buss till Upplands Väsby och kliva på tåget där. Det gör min resa tidsmässigt längre än vanligt, och den är redan lång. Tydligen ska det även bli snöoväder på långfredagen, så med lite otur finns det god potential för att resan tar ännu längre tid. SJ:s nya biljettbokning är för övrigt också en saga i sig; är de medvetna om att det finns människor som är specialiserade på att utforma gränssnitt för att underlätta människa-maskin-interaktion? Jag tror inte det.

Och det har regnat och snöat idag, om vartannat. Tillsammans med min melankoliska läggning och mina reflektioner kring mitt liv de senaste tre månaderna har idag varit en inverterad toppendag.

Waving, not drowning

Oj, vad jag är trött idag. Jag festade sansat igår, men sov inte tillräckligt länge. Å andra sidan tar jag hellre tröttheten än missar en härlig dag som idag. Efter en fika på Söder promenerade jag hem genom stadsdelen och tog färjan över till Hammarby Sjöstad. Solsken. Lite frisk vind. Härligt.

Nu lagar jag mat. För andra gången idag lagar jag till maten med ugnen som enda redskap. Så enkelt. Släng in en massa livsmedel i en glasform och drygt 20 minuter senare kan man plocka ut en färdig måltid - utan att behöva krångla med kastruller och annat jobbigt. Simplicity.

Undrar om det är någon bra film på TV ikväll.

Scarce resources och drama hos frisören

Hm. Jag vet inte. Det känns opportunistiskt och nästan blasfemiskt av fransoserna, deras önskan och plan att utvidga området Champagne. Å andra sidan lär de ju inte släppa in vilka byar som helst i det utvidgade området. Så länge drycken fortsätter hålla god kvalitet och ett rimligt pris är jag nöjd. Sommarens planerade resa till Champagne kan ju dessutom bli lite extra intressant - med möjligheten att utforska blivande Champagne-hus.

Jag var hos frisören i morse och klippte mig. Frisörskan stoppade upp efter ett tag och såg chockad ut. Hon började massera sin högra arm och sträckte fram den mot mig - "titta! den är helt svullen!" Och svullen var den. Hon började oja sig och gick till en kollega som tittade på armen. Efter tio sekunder insåg kollegan vad som var fel och åtgärdade det. Min frisörska hade tydligen dragit upp ärmarna på sin tröja så högt upp, att de korvade ihop sig i armvecket och ströp blodet från att flöda i underarmen. Detta hade pågått i flera minuter och orsakat svullnaden. Så kan det gå.

Nej, nu måste jag fortsätta göra ingenting.

Trying to remember where it all began

Idag sålde jag min tid för en tid framöver. Det känns sådär. Men det är ju inte mitt problem, eller min risk, eftersom jag redan från början har gjort min röst hörd med kristallklar tydlighet. Vi får se vad som händer.

Och apropå detta:

Idag står att läsa i bl a DN och SvD att var fjärde arbetssökande har "ljugit" för Arbetsförmedlingen och sagt att de sökt anvisade jobb, när de i själva verket inte har sökt jobben. För några månader sedan hade jag yttrat något i stil med "lata parasiter!" - men då jag under de senaste två månaderna har upplevt hur det är att ha med Arbetsförmedlingen att göra, så blir min reaktion annorlunda. Arbetsförmedlingen synes vara på gränsen till totalt ineffektiv och jag har svårt att uppbringa någon respekt för dem som arbetar där; jag kan inte se hur de över huvud taget kan hjälpa en människa med en ordentlig akademisk utbildning. Arbetsförmedlingen snarare försvårar arbetet med att hitta ett jobb för en person som på egen hand är kapabel att söka jobb. Bisarra informationsmöten och avstämningar där arbetssökande behandlas som mindre begåvade människor och handledare som inte har kunskaper om vad utbildade människor kan, bör och vill göra sätter käppar i hjulet för den som vill ha en smidig övergång från arbetslöshet till jobb. Jag tycker synd om dem som inte har kraften att protestera och ifrågasätta sin handledare, när de anvisar jobb som av olika anledningar inte passar den arbetssökande. Det är inte konstigt att många mår dåligt på jobbet, när vi har en myndighet som tvingar personer ut till jobb som inte känns bra ens innan man påbörjat sin anställning.

Dessutom verkar Arbetsförmedlingens handledare ha ytterst liten förståelse för personer som frivilligt går från att vara företagare eller delägare i företag till att sälja sitt företag eller sin andel för att bli löntagare, och hur reglerna kring a-kassa för dessa individer ser ut.

Det kanske inte räcker med mina erfarenheter för att konstatera att Arbetsförmedlingen är en värdelös myndighet i sitt nuvarande tillstånd, men vi får sådana signaler hela tiden - från såväl arbetssökande som arbetsgivare. Under min tid som företagare försökte jag ett flertal gånger söka arbetskraft genom Arbetsförmedlingen och med deras hjälp, men det visade sig vara betydligt svårare än att hyra in personal via personalförmedlingar - det blev så klart dyrare, men snabbare och med bättre service och absolut inga suckar eller uttalanden om att det är "jobbigt" eller "besvärligt" att göra den eller den databassökningen.

Det ska bli ett rent nöje att ringa min "handledare" på Arbetsförmedlingen och meddela att jag nu inte behöver hennes tjänster mer.

(Och nej - man ska såklart inte ljuga för Arbetsförmedlingen och tacka nej till jobb om man inte har vettiga skäl för detta, men man kan gott få tacka nej till ett jobb som man direkt känner att man inte vill ha, av olika goda skäl. Det kostar nog samhället och individen betydligt mindre än en långvarig sjukskrivning eller depression.)

Så. Jag kände att jag hade mer aggressioner att släppa ut än gymsessionen tidigare idag gav utlopp för.

Smartmat och tack till mor

Så här i efterhand kan det vara på sin plats att rikta ett ödmjukt tack till mor, som enligt dagens artikel i DN gjort helt rätt åtminstone vad gäller maten under min och mina syskons barndom. Fisk, grönsaker och grovt bröd och gröt lade uppenbarligen grunden till det (valfritt adjektiv) intellekt som undertecknad besitter. Det kanske tillkommer några andra faktorer också, men maten är så klart fysiologiskt viktig.

Igår lanserade Folkpartiet idén om en medborgarkurs för nyanlända invandrare. En bra idé tycker jag. Med tanke på de motsättningar och kulturella clashar som uppstår och som vi kan läsa om i tidningarna så kan det knappast skada med en introduktion till det svenska samhället. Om man börjar på ett nytt jobb, i en ny miljö, så vill man gärna ha en introduktion för att förstå var man är och vad som förväntas av en, eller hur? Vem vill egentligen bara kastas rätt och slätt in i en ny verksamhet utan att veta någonting? Man riskerar bli vilsen och hamna på efterkälken. Bra idé, Folkpartiet. Jag förstår inte hur man kan tolka det som fientligt att vilja hjälpa människor till en bättre tillvaro.

Nu ska jag fortsätta med min sena lunch.

Tvättstugeterror och politrucker

Jag läste idag att våldet ökar i Stockholms tvättstugor. Det är inte så konstigt - alla hatar tvättstugor. Det är en miljö som man inte kan förknippa med annat än tidsödande tråk och ofrivilligt socialiserande med (ofta) okända människor och deras smutsiga byk.

Undertecknad är själv ett offer för våldet i tvättstugor, dock ej i Stockholm. Det inträffade en incident när jag studerade i Linköping och använde mig av tvättstugan i mitt hyreshus i centrala Linköping. En tidig morgon blev jag attackerad av en äldre man som tryckte upp mig mot väggen och meddelade att han alltid använde tvättstugan med väggfast strykbräda. Av någon anledning hade mitt bokningsbeteende av just den tvättstugan irriterat honom till den milda grad att han väntat på mig en god stund i den arla morgonen, enbart för att konfrontera mig. Jag blev förskräckt, naturligtvis, men återfick fattningen när jag insåg att mannen nu hade skitit i det blå skåpet. Jag replikerade med att han nu nog hade begått ett misstag, och att jag skulle kontakta lämplig myndighet för att tillse att han blev omhändertagen. Jag minns särskilt min lysande fras: "Du vet, det finns alternativt boende för sådana som du.".

Något senare befann jag mig på min balkong, och döm om min förvåning när gubbfan dyker upp på balkongen som satt ihop med min balkong. Han såg mig, vände på klacken och försvann in i sitt näste. Några veckor senare hade jag en ny granne.

Idag gick jag med i ett politiskt parti. I brist på en vettig värld att leva i kände jag mig därtill nödd och tvungen.

Green pastures

Solen glittrar i de små krusningarna på vattenytan. Jag sitter på en bänk i Hammarby sjöstad med en latte vid min sida och solen i ansiktet. Igår var biblioteket stängt när jag tänkte sätta mig och läsa SvD och titta på människor. Dagens tidning var dock upptagen av en äldre herre så jag fann för gott att sätta mig en stund i solen och vänta ut mannen.

När man är sjuk och förvisad till sin bostad blir det lätt tråkigt i längden att bara se människor på tv-rutan. Människor är intressantare att betrakta i tre dimensioner, vill jag påstå.

Eftersom jag fortfarande inte mår så bra så funderar jag på att lämna återbud till helgens begivenheter. Tråkigt som tusan, men det vore skönt att bli kvitt den här förkylningen (?) någon gång. Vad är en förkylning, förresten? Jag är sjuk så sällan att jag inte riktigt har full insikt i vad en influensa eller förkylning eller vad det nu kan handla om är. Att det handlar om virus vet jag. Nu gick en man förbi mig och snörvlade något förskräckligt. Han verkar ha en förkylning, eller?

Nu gick ett älskande par förbi mig. De var klädda i någon rocker-aktig stil. De vinglade. De var inget vackert par. På andra sidan av det lilla vattnet framför mig står en ung kvinna och monterar en kamera. Hon fotograferar något i vattenbrynet, rakt ovanifrån. Det är förvånansvärt mycket folk ute och rör sig för att vara en vardag. Låt gå att det är en fredag, och det är strax efter lunchtid.

Nu hör jag en ambulans på avstånd. Det var på tiden.

It hurts

Ont i bihålorna har jag. De värker. Hoppas det känns bättre i morgon, annars får jag nog göra bruk av min privatvårdsförsäkring.

Vi kan konstatera att det är tråkigt att bli besviken. Det gäller i alla sammanhang. Och här klippte jag bort en lång harang om min stolthet och min integritet; jag vill inte tråka mina läsare till döds.

Idag är en annan dag än den som var då första stycket ovan skrevs, och de två första meningarna i stycket direkt ovan detta. Jag mår något bättre, men ändå inte tip top. Jag har tvättat idag och ansträngningen att plocka kläder och åka upp och ned mellan lägenhet och tvättstuga var stor. Jag är varm och det gör ont i huvudet. Jag kanske har hjärnhinneinflammation eller något liknande. Läste för övrigt igår att mässlingen har gjort comeback i Sverige, efter ett ovanligt stort antal drabbade. Den lät mycket mer otäck nu, sjukdomen. Jag hade helt glömt bort alla barnsjukdomar, och det faktum att jag bara haft ett fåtal. Kikhosta tror jag är konstaterat att jag har haft, liksom vattkoppor, och jag och någon doktor tror även att jag har haft en av de andra prick-sjukdomarna men utan prickar. Tydligen var det möjligt. I alla fall enligt 1980-talets läkeparadigm.

Jag besöker ett café i Hammarby Sjöstad för ofta. De viftar med en latte take-away-mugg när jag kommer in och jag nickar till svar och vips har jag en god latte att ta med mig. Nästan likadant gör de på ett sushi-ställe i Sjöstaden. Jag påminns om Sex and the city-avsnittet där Miranda blir asförbannad på sin favoritkinarestaurang som fnissar och säger vad hon vill ha i telefon. Det är lite irriterande, faktiskt, men å andra sidan även rätt behagligt.

Nu sorterar jag papper. Behöver man spara lönebesked från 2004? Jag rev sönder en massa alldeles nyss. Likaså en massa andra - som jag upplever det - onödiga papperslappar från universitet och myndigheter. Banker är ju helt galna - mängden papper de skickar ut är enorm. Hur har de råd?

Captain's log

Jag är sjuk. Det var länge sedan jag hade en sådan här grym förkylning. Min hals är svullen och jag nyser regelbundet. Jag har till och med stängt av min mobiltelefon, för att jag inte orkar prata i telefon.

Star Trek: The Next Generation, som jag tittade på dagligen i mina tonår, är så himla bra. Vilken fantastisk serie. Man kan nästan alltid utgå ifrån att det finns två parallella historier i varje avsnitt, en lite mer teknisk och en av ett mer känslomässigt slag. I min ungdom var jag nog inte lika pigg till att se referenserna till vårt samhälle, men så här 15 år senare är allting klart som korvspad. I dagens avsnitt "The Outcast" var referenserna till homosexualitet och samhällets syn på denna "avvikelse" tämligen uppenbara. Och det bästa av allt är att avsnittet endast belyser själva existensen av homosexualitet och hur det ses på av samhället och låter sedan tittaren själv få avgöra om det är bra eller dåligt att den stackars kvinnofödda androgyna rymdvarelsen i centrum får undergå behandling för att bli "normal" och fullständigt androgyn igen.

Nu måste jag dricka mer te med citron och honung, känner jag. Och kanske slå på telefonen, för att se om någon har lämnat något viktigt meddelande.

A masterpiece of realism

Jag skriver bokrecension till de smäktande tonerna av Louis Spohrs Uvertyr ur hans version av operan Faust. Egentligen borde jag skutta runt i butiker och uträtta ärenden, men efter en promenad i morse kände jag mig lite väl varm och tung i kroppen, så nu avvaktar jag för att se om det är en eventuell förkylning på ingång.

P1 hade ett intressant program i Vetandets Värld tidigare idag. De intervjuade Kerstin Jon-And som är en av dem som ska leda jakten på nya och "gamla" elementarpartiklar när det tillbyggda partikelforskningslaboratoriet i Schweiz är up and running senare i år. Frågorna som aktualiserades är så underbart otäckt komplicerade att fundera kring - de grundläggande byggstenarna i vår existens, och vad tusan är universum - och varför uppstod det? Och svårast av allt - vad fanns innan? Iiiih... Jag stod på takterrassen i det strålande solskenet och blickade ut över södra Stockholm, läppjade på min kaffe latte och kände hur jag nådde mina begränsningar i abstrakt tänkande.

Dags att återgå till den väldigt konkreta verkligheten.

They start with Byron and Shelly

Jag är så trött. Utsikterna att träffa en vettig partner känns mindre och mindre för var dag som går, i takt med att jag ser mer och mer av utbudet. Jag blir mer och mer desillusionerad. Det kanske går att stänga av tankarna om hur roligt och skönt och tryggt det vore att ha någon att dela både det trista och det roliga med. Men hur gör man då?

Morning noon and night it's drink and dancing
Some quick romancing
And then a shower
Lili von Shtupp

I'm on empty.

At the carwash

Jag sitter i främre passagerarsätet i Richards Chrysler Voyager. Den är parkerad på en gårdsparkering på Dalarö. Utanför bilen går Richard omkring med en högtryckstvätt. Jag fryser, så därför sitter jag i bilen.

Ännu inget svar gällande jobb. Jag ombads maila mitt CV ånyo i morse, denna gång till en ny person. Det känns som jag måste meddela min vän i London om jag är intresserad av jobbet på hans företag idag. Det har gått ett tag sedan han bad mig skicka CV om jag var intresserad.

Jag ska nog ta en tupplur här i bilen nu.

I väntans tider...

Usch, vad obehagligt att invänta besked. Jag föreställer mig hur diskussionerna går hos arbetsgivaren som ska ge mig besked om huruvida jag är välkommen att påbörja en anställning hos dem. Det fladdrar otäckt i magen. Egentligen är det ju ingen big deal. Ett "ja" kommer att leda till en viss typ av ångest, och ett "nej" kommer leda till en annan typ av ångest - och change of plans.

Idag sörjer vi Emily Perry, som gick hädan härom dagen. Emily är mer känd som Madge Allsop, den tragiska lilla grå figuren som har varit Dame Ednas "assistent". Slav är nog en mer korrekt beskrivning. Men oj, vad hon har lockat till skratt, och detta utan att säga ett ord. Jag bugar och bockar och tackar för all god underhållning.

Apropå Dame Edna så kommer jag att tänka på den danska kvinnan Varvara Hasselbach, som jag såg i en dokumentär på SVT för ett tag sedan. En av hennes förebilder var just Dame Edna. Fantastisk kvinna, Varvara. Om det finns möjlighet måste ni titta på denna dokumentär.

I'm going slightly mad

Kommunistiska partiets ordförande Anders Carlsson kommenterar Fidel Castros annalkande avgång här. Jo, han Castro har sannerligen ett stort verk att blicka tillbaka på och vara tillfreds med.

I morse var jag väldigt trött. Jag begravde huvudet mellan två kuddar och försökte sova bort tröttheten. Det gick inte så bra. Nu känner jag att min trötthet kommer att prägla hela min dag. Det enda glädjande är att Boliden-aktien sakta men säkert tycks återhämta sig, efter ett antal månaders total kräftgång. Problemet med för mycket tid är att man har möjlighet att följa alltför mycket av allt möjligt som sker under dagarna, vilket kan leda till att man oroar sig för alltför mycket.

Jag tror jag ska äta en sen lunch nu och fortsätta läsa två böcker.

Don't tell Jefferson

Jag sitter och väntar på att diskmaskinen ska bli klar, så att jag kan börja laga lunch. Tidigare under förmiddagen har jag varit på ICA Kvantum och handlat mat. Det var jag, pensionärerna och en del andra karaktärer. Det är onekligen skönt att slippa barnfamiljerna (jag förstår inte varför hela familjen måste ut och handla - räcker det inte om en förälder åker och handlar, eller är en ensam förälder i allmänhet inte tillräckligt beslutsfähig när han eller hon står där vid mejerihyllan och ska välja matlagningsgrädde?) som brukar förstöra alla möjligheter till rofyllda inköp.

Ett mail damp ned här precis. Jobb i London. Rekryteringsprocessen har precis inletts, fick jag veta, och om jag vill vara med måste jag skicka in mitt CV nu. Tydligen uppfattades vissa faktorer hos mig som jag har sett som en svaghet i mina meriter inte alls som svagheter av min London-kontakt, utan snarare tvärtom. Hm. Londonbaserat jobb. Jag vet inte riktigt. Jobbet låter förvisso skojigt och det är nog bra betalt. Men London. London, London, London. Jag måste fundera över lunch och en skön tupplur lite senare på eftermiddagen. Kan inte någon erbjuda mig ett jobb som Kronblom?

Sittin on the front porch cooling in the shade, singin every song the radio played

Det gick bra i onsdags. Min presentation alltså. Jag behöver med andra ord inte känna ångest för att jag inte gjorde mitt bästa. Nu har jag däremot lite ont i huvudet och känner mig lite varm och tung i kroppen. Jag kan vara på väg att bli sjuk. Inte så konstigt, kanske, med tanke på att det snörvlas och hostas runtomkring mig.

De visar Törnfåglarna om eftermiddagarna på SVT. Jag vill minnas att det var den serien min mormor tyckte var så bra, enligt min mor. Det är inget för mig dock, men ett av mina favoritprogram är - Antikrundan. Detta avslöjar jag med risk för att bli mobbad eller utstött. Det är ett högklassigt och informativt program. Självklart är det BBC som ligger bakom originalkonceptet, och den svenska versionen kom till efter ett samarbete mellan SVT och BBC när BBC gjorde en skandinavisk turné med sin Antiques Roadshow på 80-talet. När jag ändå endorsar ett program i etern, kan jag lika gärna slå ett slag för Radiokorrespondenterna som sänds i radions P1 om fredagar kl 11.03. Det innehåller oftast väldigt intressanta betraktelser från våra utrikeskorrar i världen.

Just i detta ögonblick försöker jag motivera mig att skriva en jobbansökan, men egentligen skulle jag behöva vila middag.

Swift and painless

Skriver ett kort inlägg här medan potatisen kokar och jag inhämtar den motivation som krävs för att lägga the finishing touch till min case-presentation som jag ska leverera i morgon bitti.

Jag tog nyss en entimmespromenad runt Hammarby Sjöstad. Helt underbart att promenera i rask takt i lite kylig temperatur, och titta på vad som pågår i form av byggen, fågelliv och barnvagnsmode. Om jag får ett jobb någon gång, kommer jag att sakna den här tiden av att kunna ta promenader mitt på dagen för att reflektera, samla energi och fokusera.

En helt annan sak: jag är verkligen en blödig människa. Och jag behöver arbeta på att öka min självkänsla och -säkerhet. Jag aspirerar inte på att bli en field marshall, men jag vill kunna hålla en mer stabil nivå av tilltro till mig själv och vad jag kan utföra. I seem to falter at times.

They say the devil's water, it ain't so sweet

Helg.

Jag sitter och jobbar med ett case som en potentiell arbetsgivare skickat över till mig för analys. Tanken är att jag ska gå igenom den överskickade resultatrapporten från en undersökning och presentera mina slutsatser och rekommendationer i mitten av nästa vecka.

Obama-boken har anlänt. En snabb titt i den ger vid handen att det verkar vara intressant läsning. Jag kommer kombinera läsning av Obama med läsning av en svensk vampyrhistoria som utspelar sig i Blackeberg. What a combination, huh? Å ena sidan en redogörelse för utsugande politiker i USA, och å andra sidan blodsugande monster i förorten. Kanske inte helt skilda världar ändå!

Vi får se vad som händer ikväll. Det beror på utfallet av dagens case-arbete. Igår såg jag filmen "Den stora utförsäljningen" på Zita. Vilken tur att jag drack två öl innan jag såg filmen; de hade en sövande effekt på min växande affekt. Fine, jag kan hålla med om att alla utförsäljningar inte är enastående framgångshistorier för utvecklingsekonomier. Men vad det handlar om i grund och botten är inte det "onda" i att sälja ut folkets egendomar, för att privata aktörer ska kunna effektivisera verksamheter och tjäna pengar, utan det faktum att 100 % av alla utvecklingsländer lider av genomkorrupta samhällsinstitutioner - och det är ingen lysande förutsättning för att villkoren kring en privatisering blir till gagn för det berörda folket. Men i dessa länder har potentater i alla tider skott sig på de gemensamma egendomarna, även innan privatisering, och det utelämnades naturligtvis i "dokumentären". Allt fokus ligger på att stigmatisera Världsbanken och IMF - och WTO, naturligtvis. Jag tycker det är tråkigt när man bara visar ena sidan av myntet. Baksidan, så klart.

Anyway.

Nu är det bäst jag fortsätter här.

Pretty little babies, born to be machines

Jag åt två semlor idag. Just to make up för att jag inte åt en enda semla igår. Nu mår jag lite illa. Det är inte att rekommendera, att inom loppet av 5-10 minuter trycka i sig två semlor. Detta ovanpå en rejäl lunch. Jag förstår inte varför jag gör så.

Som bekant var jag på en jobbintervju igår. I samband med att jag mailade över kontaktuppgifter till mina referenter idag, fick jag till svar att arbetsgivaren ifråga vill träffa mig på nytt väldigt snart. Trevligt. Jag har även mailat och tackat nej till ett erbjudande idag.

Jag tittade på Simpsons idag och skrattade helt vansinnigt åt Homer. Han är så koncentrerat mänsklig på något vis. Han är som vi alla är EGENTLIGEN. I avsnittet jag såg sade Homer upp sig från sitt jobb på kärnkraftverket för att bli uppfinnare, påverkad av Edison och hans otaliga uppfinningar. Efter en hel del gnuggande av geniknölarna och förbrukande av (gula?) hjärnceller presenterade Homer några uppfinningar för sin familj, varav nedan avbildade uppfinning är min personliga favorit:

"The Lazy Man Reclining Toilet Chair"

Jag älskar Homer J Simpson.

High hats and narrow collars, white spats and lots of dollars

What a day. Igår kom jag tillbaka till Stockholm från Dalarna. Jag kände mig väldigt varm i huvudet och delar av kroppen värkte - annalkande sjukdom, tänkte jag såklart. Så sov jag som en stock i natt, och vaknade och mådde förträffligt. Sömn är bra. Advil är också bra. I kombination är de oslagbara.

Jag var på en jobbintervju idag, för ett jobb som jag gärna vill ha. Till skillnad från intervjuer där det egentligen spelar mindre roll huruvida man får jobbet eller inte och man kan leva ut sina mest excentriska sidor (eller kanske inte) så var detta en intervju där jag helst av allt ville come across som en duktig, erfaren och ambitiös ung man - vilket jag ju är. I efterhand känns det som jag lämnat ett mystiskt avtryck hos intervjuaren. Mot slutet av intervjun känns det som att jag lyckades säga bara en massa konstigheter. Jag får skylla på att jag på grund av tvätt- och datorstress dessvärre inte hann äta lunch innan intervjun. Illa, illa. Nåja, vi får väl se vad som händer. Jag noterade för övrigt att en av dem som (förhoppningsvis) ska kunna ge goda referenser å mina vägnar numera arbetar som stabschef på Regeringskansliet.

Nu ska jag dricka lite te och plocka undan tvätt och sedan åka och träna.

Och precis nu ringde en kille om ett annat jobb. Det lät väl i och för sig tämligen intressant och roligt - ur ett socialantropologiskt och organisatoriskt perspektiv. Men det lär föranleda nytt jobbsökande efter sommaren, misstänker jag, och det känns besvärligt.

Dalarnes egenheter

Jag sitter för närvarande på tågstationen i Falun och väntar på min yngre bror, som borde dyka upp väldigt snart om inte undertecknad ska somna av tristess. Eller trötthet, snarare. Jag gick upp 6.15 i morse efter cirka fem timmars sömn.

Nåja, här sjuder det av liv och aktiviteter. Jag har ätit en smörgås med ägg och ansjovis och druckit två koppar kaffe. Detta till det facila priset av 36 kr. Svårslaget pris, på min ära. Samtidigt som jag skriver detta hänger en vithårig och -skäggig man upp konst på väggarna. Jag har inte haft möjlighet att titta närmare på tavlorna som det handlar om, då han gav mig en brysk och hotfull blick när han lämnade en tavla ensam i min närvaro för en stund sedan. Nu står han i alla fall och spikar en bit bort. Armarna är sträckta uppåt väggen, och hans stora vita abdomen hänger ut över byxlinningen. Det hade kunnat döljas med en något längre tröja. Men icke.

Nu börjar det bli trångt här, och brist på lediga bord. Ingen har dock slagit sig ned vid mitt stora bord ännu. Jag ser väl för otäck ut. Jag har ju ett utseende som ett typiskt kriminellt element.

Contradicting to contradict

Oj, vad jag är trött. Klockan är 17.47. Jag måste ge mig ut och leta upp en knapp till en rock, som beskrivet tidigare, eller inte beskrivet tidigare. Dessutom måste jag köpa en present till min brorson som fyller år i helgen, som beskrivet tidigare.

Jag var på en jobbintervju i morse. Den varade i två timmar, vilket var oplanerat. Jag är dock inte särskilt intresserad av jobbet - managementkonsulttrainee. Hade jag varit nyutexaminerad och hungrig på snabb karriär hade jag hoppat på det, men som tämligen erfaren känner jag att det vore som att ta ett litet steg tillbaka att ge mig in i det jag erbjöds, även om jag sedan skulle kunna ta stora och snabba kliv uppåt. Det trevliga med amerikanska organisationer är ju ändock att man kan avancera utav bara helvete om man är ambitiös och duktig.

I morgon ska jag åka tåg, alldeles för tidigt på dagen.

Short sleeves and warm skin

*primalskrik*

Jag måste skynda mig iväg till gymmet och till en knappleverantör. Jag har tappat en knapp i ett klädesplagg och behöver en ny. Helst idag. Så därför letade jag inte igår eller i förrgår.

Huden är ett satans jobbigt organ att hålla ordning på. De flesta andra organ sköter sig själva, men huden kräver en massa underhåll och pyssel hela tiden. Eller gör den det? Hm.

Gjorde ett MBTI-klontest igår kväll, eftersom en del människor i min närhet konstant härleder beteenden till de olika personlighetstyperna och strukturerar sin tillvaro utifrån Myers-Briggs typologi. Jag blev en ENFP med svagt E och mycket starkt N. Jag har gjort testet tidigare, när jag studerade, och vill minnas att jag hade EN då också. Däremot är jag osäker på de två sista bokstäverna. När jag var i mina tonår och skrev i olika FidoNet-kanaler (googla FidoNet, så får ni lära er något idag också) så debatterades MBTI friskt av de intelligenta och artikulerade människor som höll till i den digitala världen. Ack, ljuva minnen. Dick W, Barkman och de andra. Var är ni idag?

"An ENFP needs to focus on following through with their projects. This can be a problem area for some of these individuals. Unlike other Extraverted types, ENFPs need time alone to center themselves, and make sure they are moving in a direction which is in sync with their values. ENFPs who remain centered will usually be quite successful at their endeavors. Others may fall into the habit of dropping a project when they become excited about a new possibility, and thus they never achieve the great accomplishments which they are capable of achieving."

Need time alone to center themselves. Så sant, så sant. Jag har märkt att det är svårt för en del att förstå hur jag (och ett par andra jag känner) kan säga att vi behöver vara för oss själva, vara ensamma, när valet vid något tillfälle står mellan att vara social eller vara ensam. Hur kan man aktivt göra valet att vara ensam när socialt umgänge erbjuds, undrar de. Hur kan man fungera utan att tidvis samla sig och reflektera över sig själv och vad som pågår omkring en själv, undrar jag.

Jag tycker att den sista meningen i det citerade stycket ovan är striking. Jag skulle egentligen vilja skriva en personlig reflektion om mig själv med anledning av den meningen, men jag är lite rädd för att uttrycka dessa tankar utanför mitt huvud. Så jag låter nog bli, tills vidare.

Stumbling through patches of flowered mortality

Det är lunchdags och jag har hunnit tvätta, boka in en anställningsintervju och prata i telefon med både lillebror och far. Efter lunch ska jag åka och träna och kanske köpa födelsedagspresent till min lille brorson som har sin första riktiga födelsedag till helgen (Nej, själva födelseögonblicket räknas inte - det är så blodigt, kletigt och otäckt. Har jag hört.). Jag vill vara en lysande farbror för båda mina brorsöner. Gärna en sådan där man själv önskar man hade haft som barn och tonåring; någon vettig att prata med när föräldrarna beter sig som pajasar och inte förstår någonting. Vi får väl se hur väl jag lyckas axla och exekvera (ursäkta ordvalet, Eddie) dessa mina förhoppningar och önskningar.

Jag ser på CNN att militanta islamister har tagit uppemot 200 skolbarn som gisslan i Pakistan. Det kan nog vara ett rejält tramp i klaveret.

Nu pep det till i mikrovågsugnen. Den är allt en god vän.

Sakta vi gå genom stan

Döm om min förvåning när jag öppnade min inbox i morse och såg att jag blivit inbjuden till intervju för en position jag sökte igår. Det blir kul att se vad som händer. Arbetsgivaren verkar väldigt spännande. Som en liten backup (för nu börjar det bli tråkigt att gå mer eller mindre sysslolös om dagarna - jag ÄR tyvärr en arbetsmyra) ska jag meddela mitt intresse för en annan position som jag blev tipsad om för någon vecka sedan - bara det inte är för sent. Just my luck.

Jag och Jenny strosade runt i Vasastan och längs med Norr Mälarstrand idag, och hamnade till slut på ett litet café vid Rådhuset. Jag har svårt för inkompetent cafépersonal, som en del av er som känner mig säkert har märkt. Personalen på det här lilla caféet gjorde inget gott intryck, och som vanligt i den här staden stängde de precis när folk började fylla upp det innan tämligen tomma caféet. Var finns affärsmässigheten? Jag blir så trött och irriterad. Hur tänker ägarna?

Nu ska jag i alla fall motionera lite och sedan plocka upp en stor sushi på vägen hem.

Och nästa helg blir det Dalarna. Trevligt, trevligt.

Under dappled moons and under teary skies

En ny dag gryr. Jag ska skriva en jobbansökan och skicka in. Det är sista ansökningsdag idag, och jag hittade annonsen igår.

Härom natten vaknade jag två gånger av att jag försökte skrika (och skrek) i sömnen. Jag kommer inte ihåg första drömmen, men i dröm nummer två var jag ensam i ett stort, mörkt viktorianskt hus, och precis när jag smugit uppför en trappa dyker två stora attackhundar upp i mörkret och tar språng för att hugga i mig. Boing. Jag vaknade. Interpret that.

Jag har även tappat en knapp i min rock, vilket jag upptäckte i onsdags. Lite senare idag ska jag försöka hitta en liknande knapp i en sybehörsaffär. Jag avskyr när sådana här små incidenter hela tiden uppstår och skapar olägenheter i form av oönskad fysisk förflyttning och möda.

Idag är Oprah riktigt bra. Programmet handlar om att vara bi-polar. Uh-oh.

The greycoats of the infantry, victims looking for sympathy

De spränger utanför mitt hus.

Jag får återkomma.

Så. Nu har jag varit i stan och ätit lunch och pratat affärsidéer och tagit en promenad hem genom Södermalm och tagit färjan över Hammarby sjö. Jag hade planer på att skicka iväg en till jobbansökan nu på sena eftermiddagen, men vid närmare eftertanke tror jag att jag ska ta en tupplur på soffan i stället. Det känns mer nödvändigt just för tillfället.

Heath Ledgers plötsliga död är tråkig. CNN och Larry King frossar i hans död och rapporterar lite väl mycket om incidenten, tycker jag allt. De har dock visat en del ur den kommande Batman-filmen och Ledger ser av klippen att döma ut att kunna ha gjort en minst sagt otäckt bra insats som den unge Jokern. Time will of course tell.

One night to push and scream, and then relief

Idag har jag med hjälp av en finurlig liten aluminiumlåda kopplat in min lilla hårddisk från min bärbara dator som dog härom året. Jag har så mycket bra musik lagrad på den (överförd från cd:ar som är magasinerade i Dalarna och därmed oåtkomliga för närvarande - datorlagringen är således fullkomligt legal, om någon hajade till och lyfte luren för att ringa Piratbyrån), bl a The Knife, som jag lyssnar på nu.

Tyvärr inleddes dagen av ett besök på Arbetsförmedlingen. Jag var tvungen närvara vid ett informationsmöte 9.30 - ett informationsmöte där informationen, för övrigt av mycket pover karaktär, överfördes från en gammal tant till mig och ett tjugotal andra arbetssökande via en förödmjukande nu-talar-jag-till-barn-röst. Där och då slog det mig att jag ska skicka en spontanansökan till en viss organisation som företräder sådana som ser till att folk inte behöver gå på rent ut sagt förödmjukande samlingar av morgonens slag.

Höjdpunkten på mötet var när alla i tur och ordning med några ord fick berätta hur man lyckades få sitt förra jobb. Jag svarade "jag startade ett företag.", och var den ende som hade gjort något liknande. Tanten som ledde mötet sken upp och sade med entusiastisk nu-talar-jag-till-barn-röst "ja, det kan man ju också göra!". Eller förresten, höjdpunkten var nog när tanten förklarade vad "avaktualiserad" innebär; att de lägger dig till samlingen av människor som för tillfället inte behöver AF:s tjänster (läs: har fått jobb) - men att de med ett tryck kan plocka upp dina uppgifter och aktualisera dig igen när du kommer tillbaka till AF. Inte om. Utan när. Vilken positiv outlook hon tycks ha.

Eller nä, höjdpunkten var när tanten berättade att alla utskrifter med personnummer och namn och liknande inte läggs i papperskorgar, utan förstörs i en dokumentförstörare för att ingen ska kunna komma åt ens personnummer och därmed kunna missbruka arbetssökarens identitet. Detta för att AF håller mycket hårt på integritet och identitetskontroll. En man ställde genast frågan: "men hur fastställer ni då identiteten när man ringer er kundtjänst och de man pratar med har behörighet att ändra i vår inskrivna information?" Tanten blev helt ställd. Då drog jag på munnen.

Nu ska jag koka kaffe. Gott kaffe. Classic Festivita.

I promise you that it won't always feel this bad

Känslostorm.

De kommer över mig ibland. Tankarna på vad som var, och vad som inte blev, och vad som är och vad som kanske blir. Jag blir överväldigad, paralyserad. What if? Varför gjorde jag så? Varför gjorde jag inte det? Vad händer när jag gör det? Min lilla människohjärna kan inte hantera så svåra och omöjliga scenarion; det är som när jag försöker tänka på vad som finns längre bort, bortom universum, det som håller uppe och ihop oss. Min hjärna räcker inte till. Känslan av otillräcklighet är så svår och hopplös, men samtidigt så skön. Jag kan inte förstå allt. Det är bra så. Det räcker. Jag vet vad jag behöver veta. Det andra är inte för mig att förstå. Inte nu i alla fall.

Musikmixen i natt?

No one
Conversations
A case of you

Unpredictable people

Idag är jag trött. Jag vet inte riktigt vad tröttheten beror på. Kanske insikten att det inte finns några roliga jobb i världen. Eller att de är maskerade mycket väl. Jag ska dock skicka en ansökan till ett företag som efter en googling (ja, jag är som Alex Schulman - jag googlar allt och alla inklusive mig själv) verkar framstå som framför allt utgivare av religiöst läs- och musikmaterial samt bulvanföretag för olika verksamheter. Vem vet - det kanske bara är en olycklig omständighet som har resulterat i att några bolag råkar heta samma sak. Vi får snart se.

Riksdags-TV var tråkigt idag. Järnvägsdebatten är inte så engagerande. Jag noterade dock att riksdagskvinnan Annelie Enochson snarast måste tas omhand och återföras till 2000-talet, med avseende på frisyr och klädsel. Annars riskerar hon störa den demokratiska processen i Riksdagen.

Eftersom jag inte iddes gå och köpa nytt gott kaffe igår, får jag även idag dricka Signums ekologiska mellanrost bryggkaffe. Kaffet har en starkt besk smak och smakar rent generellt sådär konstigt som ekologiska varor smakar ibland. Existerar ens varumärket Signum nu för tiden förresten?

Spännande idag är dock hur utvecklingen för de frostiga relationerna mellan Storbritannien och Ryssland fortsätter. Det måste vi följa, jag och min kaffekopp.

"Lars Ohly är nu en glad kommunist"

Fredrik Reinfeldt cracks me up. Att en partiledardebatt kan vara så underhållande.

Det här vädret gör mig modstulen. Redan innan jag klivit ur sängen hör jag hur det droppar tunga, hårda droppar på fönsterblecken. Det är inte bara jag som känner så. "Grådaskiga januaridagar", utbrast precis Maria Wetterstrand i plenisalen. Så sant.

We cannot walk alone. And as we walk, we must make the pledge that we shall march ahead.

Vilket ohyggligt vidrigt kaffe jag är nödgad att dricka den här förmiddagen. Det är Signums ekologiska mellanrost bryggkaffe. Jag undrar så vem som kan ha efterlämnat det kaffet i mitt speceriskåp. Jag ska gå och handla nytt när ni andra människor har lunch.

Innan jag somnade igår, låg jag och tänkte på alla val vi gör hela tiden. Vi gör ju val i varje sekund av vårt liv. De flesta valen gör vi utan att vi tänker på varför vi gör dem - lyfter en arm, kliar oss, tittar åt ett håll osv. En del andra val gör vi efter mycket tankearbete, och då valet känns bra och genomtänkt. Andra val gör vi på grunder som i efterhand kan uppfattas som helt bisarra och som visserligen har föregåtts av intensivt tankearbete, men som ändå känns fel. Det är konstigt. Jag lär mig aldrig.

Jag tror ordet är SOLSTING i TV4:s Jackpot-program. Ingrid med den sönderrökta rösten hade fel.

Jag vill ge en vit kamel till Svenska Dagbladets ledarskribenter. De förgyller mina dagar.

A new direction.

Tango i rabatten, eller rabatt på tangon

Igår, söndag, lyckades jag och Johan äntligen få audiens till Kafé Tjärlek, där vi/jag försökt fika ett antal gånger. Det är stängt på vanliga tider, och öppet på konstiga tider. Men igår var det öppet när vi gick förbi där - andra gången. Atmosfären var minst sagt annorlunda; ur högtalarna i det inre rummet, där alla möbler var undanställda längs med väggarna, pumpades tangomusik ut, personalen var minst sagt förvirrad och i behov av handfast styrning och vid ingången ockuperade ett glatt övre medelålders gäng av kulturtanter ett större bord.

Vi kände oss lite vilse, när vi slog oss ned i en undanskuffad soffgrupp i ett hörn av det inre rummet. Men tro på fan om inte kaffet var utmärkt. Johans cappuccino var mycket god, och min latte höll utmärkt temperatur och smakstyrka. Till kaffet serverades ett varierat utbud av tangodansande par - allt från män som dansant svängde sig med andra män, till kvinnor som förde andra kvinnor. Tydligen är Kafé Tjärlek ett tangocafé. Little did we know. Upplevelsen gav mersmak, liksom kaffet. Och enligt uppgift av en annan pratglad besökare vid tillfället för vårt besök ska deras chokladpraliner vara väl värda sitt pris.

Idag hittade en gammal vän mig på Facebook. En gammal vän från tiden jag studerade och jobbade i London. Det var en mycket glad överraskning.

I övrigt tittar jag efter jobb. Så klart. Jobbgud, förbarma dig nu över detta ditt dyrkande lamm.

Ack, ljuva musa - var är du?

Det är svårt att motivera sig till att göra vissa sysslor. Jag sitter med en öppen, vit och tom Word-sida framför mig och försöker formulera mig. Om mig. Som om det inte är svårt nog att uttrycka sig om andra företeelser - nu står jag i fokus, och (oj, nu ploppade det till i högtalarna mitt i Reba McEntires 'Night the Lights Went Out in Georgia' utan någon visuell förändring på skärmen - därför föredrar jag att ha allt ljud avstängt..) då blir det extra knepigt. Som tur är har jag fantasi som en 6-åring på LSD att luta mig mot.

call my name aloud and i'll be there for you, there is no end to all the things that i would do

igår registrerade jag mig på arbetsförmedlingen. kvinnan som betjänade mig hävdade att jag inte hade matat in de uppgifter som krävs för att bli registrerad. jag förklarade att det hade jag visst gjort, alla de steg som behövdes före besöket på arbetsförmedlingen. kvinnan förklarade att jag nog hade fyllt i "mitt cv", och att jag sannolikt förväxlade de två olika sakerna. jag förklarade återigen, i sansad ton, att jag fyllt i all information som förväntades av mig och att det inte var "mitt cv", utan förberedelsen för registrering till arbetsförmedlingen. samma sak igen. efter ytterligare en förklaring kallade kvinnan på en kollega som tittade på skärmen, och med barnslig röst förklarade att jag nog fyllt i "mitt cv". jag förklarade återigen att jag var 100 % säker på att jag fyllt i de korrekta uppgifterna. då slog det kvinnan att någon annan haft samma problem för länge sedan, och detta kom även hennes manliga kollega ihåg. de klickade på ett par ställen på dataskärmen och vips kom mina registreringsuppgifter upp. kvinnans kommentar: "och här står jag och säger att du inte fyllt i dina uppgifter..." thank you.

clinton knep några fler procentenheter än obama i new hampshire. nu funderar amerikanarna på hur deras opinionsundersökningar kunde visa fel av sådan magnitud. det börjar bli spännande, det här. vem behöver andra avenyn eller csi när man kan titta på cnn och följa de båda partiernas presidentkandidatkandidater? spänning så det räcker och blir över.

jag behöver en ny bok att läsa. tips?

there are two sides to every big city, and he walked on the side that wasn't pretty

silbersky hävdade i media att hans klient var oskyldig till mord. nu är den unge klienten dömd för grov misshandel och vållande till annans död. då måste väl silbersky vara nöjd med resultatet, eller? jag tycker straffen och motiveringarna är rimliga; det går inte att med säkerhet visa att ungdomarna misshandlade sin kamrat med avsikt att döda - även om deras beteende inte hör hemma i ett civiliserat samhälle. låt oss hoppas att efterdyningarna av denna barbariska gärning kommer att prägla gossarnas liv för en bra tid framöver, och inte bara de år som den utdömda strafftiden utgör.

idag tänkte jag åka och skriva in mig på arbetsförmedlingen, som arbetslös och till arbetsmarknadens förfogande stående. men de stänger sin personliga betjäning 15.00, förstår ni, så jag hinner inte idag. det får bli i morgon. jag är ärligt talat smått nyfiken på hur jag kommer att bli bemött på arbetsförmedlingen - om de rekommenderar en söka jobb-kurs kommer jag att explodera.

wasting time in the unemployment lines

2008. arbetslös. min del i företaget är överlåten på min kollega. dags att hitta ny sysselsättning.

så här ser mina dagar ut nu: jag vaknar på morgonen, slår på tv:n och ser på nyheterna. nyheterna utgörs av en lagom dos torr, saklig och vänstervriden information från svt, lättsmält kommunikation från tv4, och snärtig men repetitiv information från cnn international. efter en rejäl frukost bestående av framför allt gröt eller havrefras, duschar jag och fixar till mig. man kan inte se ut som en luffare bara för att man är between jobs, eller hur? därefter vevar jag igång datorn och fortsätter mitt systematiska arbete att lägga in mig på jobb- och rekryteringssajter, varvat med att läsa mer nyheter på svd.se, di.se, www.dalarnastidningar.se och då och då ett getöga på dn.se.

kontinuerligt medan dessa aktiviteter fortskrider funderar jag i mitt undermedvetna på vad jag vill göra. jag tror jag vill påverka. så långt har mitt maskineri kommit än så länge. jag är som den organiska datormaskinen deep thought i liftarens guide till galaxen, med undantag för att min massa är betydligt mindre och jag är inte kontrollerad av möss. i alla fall inte såvitt jag känner till.

min plan är att gå upp lite tidigare fr o m nästa vecka, och antingen ta en morgonpromenad eller gå till gymmet och träna en sväng på tidiga morgonen. och att aktivt börja söka utannonserade jobb. men let's face it, majoriteten av jobbannonser är kolossalt tråkigt skrivna - de lockar inte. jag tror inte att jag kommer att kunna utkristallisera ett faktiskt jobb jag vill ha. snarare är det så att jag vet vilket jobb jag vill ha, när jag ser annonsen. och, gott folk, den annonsen har jag inte sett röken av ännu.