sometimes i think i'll die alone, live and breathe and die alone

idag står att läsa i alla media att ingmar bergman är död. för att tala hans eget bildspråk, så har den mästerlige regissören nu fattat tag i de dansandes händer vid hovs hallar, och hans välkända silhuett syns mot kvällshimlen bland de övriga nyligen hädangångna.

jag minns min studietid vid ucl i london, då jag bland annat läste kursen swedish film och fick upp ögonen för ingmar bergman och hans filmer. vår kursledare malin andrews brann för ingmar bergman, och det var inte bara ett fåtal av hans filmer som vi tittade på och i efterhand analyserade - ibland nästan in absurdum. men oj, vad roligt det var. de flesta av hans filmer kan jag se om och om igen och hela tiden hitta nya vinklingar, vilka ger upphov till tolkningar och tankar. jag kan tyvärr inte se att det finns någon nutida filmskapare som på samma djävulskt tunga, kärva och storslagna sätt gestaltar ångest, kärlek, rädsla, hat, död och glädje.

nu får vi hedra mannen och hans verk, och se till att iminnethålla och återvända till ingmars filmer. alla behöver vi bli stimulerade och tänka till lite extra då och då, om våra liv och vad våra handlingar får för konsekvenser.

nobody wanna see us together, but it don't matter

tog en lång midnattspromenad runt sjöstaden. det är ett bra sätt att boosta humöret och tron på att livet är av godo. jag vet inte riktigt vad som gör det; kanske är det vattnet, kanske byggnaderna. eller så är det människorna som i så hög grad rör sig parvis. i alla fall lämnar en sådan promenad mig med en känsla av upprymdhet. vänta, det kanske bara är att mitt blod blir något mer syresatt. jag vet inte. det hjälper mig i alla fall.

efteråt åt jag en kexchoklad.

femman visar chevy chase-filmer. jag älskar chevy chase. det är en komiker vars enkla och billiga slapstick-skämt jag kan kosta på mig att älska. vi borde älska mer. saker och företeelser, i alla fall.

det är så konstigt. hur gärna jag än vill ha någon att älska, så finns det något fint i att vara ensam. jag tänker på ensamma människor i min närhet. en del av dem har helt omfamnat tanken på att vara ensamma (ensamma är för övrigt ett ord som är roligt att sätta i pluralis. visste du att man på ryska kan böja ordet "ett" i pluralis, för att beteckna att två personer var ensamma?) resten av livet. vilken - jag vet inte ens vad jag ska använda för ord för att beskriva det - ingivelse. jag vill nollställa mig och inte känna att jag behöver någon. problemet är bara att det är så svårt att låta bli att tänka på hur skön, vacker, ljuvlig, uppfyllande och livgivande tvåsamhet kan vara.