"Did you have a horrid journey?" "Yes, fairly horrid."

Jag förstår mig inte på SJ. Banverket bygger om vid Stockholms central hela påsken, med följd att en stor mängd tåg och pendeltåg ställs in och ersätts med bussar till Upplands Väsby. Fine. I can live with that. Men det är undermålig skyltning på Stockholms Centralstation för att förklara varifrån ersättningsbussarna går - jag är normalintelligent men var på väg åt helt fel håll, för att jag följde pilar som pekade snett uppåt åt något håll. Men därifrån gick inte min ersättningsbuss. Väl på ersättningsbussen sätter jag mig nästan längst fram, och följer konversationen mellan busschauffören och en SJ-anställd som sitter framför mig. Chauffören skojar om hur man kan lura alkolåset med anledning av en alkoholkontroll vi ser längs vägen. Efter en stund ringer en av hans kollegor, och de pratar i telefon resten av vägen. De pratar om lön, om vädret, om hur någon kollega måste ha tappat bort bussnycklarna härom dagen med mera. Dessutom plockar chauffören upp ett blädderblock och börjar bläddra bland bladen - under färd. Den SJ-anställda noterar detta och börjar skruva på sig nervöst i sitt säte. Jag orkar inte redogöra för kaoset vid Upplands Väsby pendeltågstation, utan konstaterar bara att skyltning, digital information och ljudutrop inte höll världsklass. Inte ens tredjevärldsklass.

På SJ:s InterCity-tåg som börjar bli väldigt väldigt sunkiga nu, fungerade inte värmen. I alla fall inte i den vagn jag satt i. Någon påtalade detta för en tågvärd, som skrattade till och meddelade att det kommer inte på fråga att ställa om värmen till manuellt inställd värme - då kan det bli hur varmt som helst i vagnen. Jag tror inte någon i vagnen hade opponerat sig mot detta. Jag satt och huttrade hela vägen till Borlänge, fastän iklädd min vinterrock och halsduk. Som om inte detta räckte för att förstöra min resa; en äldre dam från något land österut satt bredvid mig och hostade och tuggade på sina löständer och pratade till mig på ett obekant språk och fnös och uppträdde rent generellt som något liknande en förryckt spådam.

Tåget från Borlänge till Malung, däremot, var varmt, rent och behagligt och utan några som helst otrevligheter. Det är sällan den sträckan av dalaresan är den behagligaste, men nu var den sannerligen det.

Jag sov länge i natt också. Jag går i dvala, i det närmaste, när jag sover i den lilla väggfasta dalasängen hos mor - det är omöjligt att sova endast 7,5-8 timmar. I natt blev det 9,5 timmar ungefär. Vem vet, jag kanske behövde det. Nu är jag pigg i alla fall.

Ute skiner solen. Jag stod i köket och översköljdes av solstrålar genom ett fönster. Riktigt varmt och härligt. Nu funderar jag på att ta en promenad.

Och i Göteborg vill man inte bo, om livet är en kärt. I alla fall om man är en gangster. Eller behöver man ens vara det, för att rädas alla otrevligheter som sker där? Vad gör Polisen, kan man fråga sig. Folk mördas på löpande band och hela stadsdelar lever i skräck.

Easter eggs! Easter eggs! Don't you hide from me!

Skärtorsdag. Mitt dygn är delvis förskjutet. Det här anpassandet till vampyrtider måste få ett slut. Mina förberedelser inför påskfirandet i Dalarna är under avklarande - jag har köpt en påskpresent till mor och jag håller på att tvätta kläder just nu. Jag har även lyckats glömma bort att en vän är i stan idag, och dubbelbokat två andra. Typiskt mig.

För ett gott skratt kan jag rekommendera följande bok - Anslaget. Den ser ut som den gör tack vare ett tips från mig till författaren eller sammanställaren eller vad man ska kalla honom - huvudmannen. Lite cred till mig, dårå. Jag ska för övrigt läsa Obama och Ajvide Lindqvist på tåget till Dalarna i morgon. Obama är fantastisk; ett högeffektivt sömnpiller i pappersform. Jag blir genast sömnig av att läsa om the founding fathers, handskak med 87-åriga senatorer och historien kring filibustrar. Intressant på ett ointressant sätt. Jag kan säkert briljera vid något obskyrt tillfälle med den kunskap jag trots allt inhämtar i Obamas "The Audacity of Hope".

"Dr. Chandra?" "Yes?" "Will I dream?"

Så har ännu en stor visionär och ett veritabelt snille lämnat jordelivet - Arthur C Clarke gick bort igår (SvD, DN). Man kan glädjas åt att Clarke åtminstone under sin levnad blev krediterad som fadern till en hel del uppfinningar och idéer, något som många andra framstående människor inte har fått uppleva eller kommer att få uppleva i framtiden. Och så är han ju upphovsmannen till Kubricks "2001: A Space Odyssey", ett fantastiskt filmäventyr och dokument.

Vädret fortsätter att förvirra. Ena stunden totalt snöstorm - en kvart senare skiner solen.

Jag har inget mer att tillägga idag. I morgon blir bättre. Det känner jag redan nu.

Moskva-minnen och mera snö

När jag var i Moskva bodde jag inte på lyxhotell (SvD - Här bor vi helst på lyxhotell). Året var 1996, och de stora grå kolosshotellen med namn efter andra Sovjet-republikers huvudstäder dominerade hotellandskapet. Jag kan tyvärr inte komma ihåg vad vårt hotell hette, men någon vecka efter att vi återvänt till Sverige utsattes hotellet för en razzia - det var tydligen ett populärt maffiatillhåll. Jag lämnade mitt eget avtryck på hotellet, genom att tappa en parfymflaska i mitt tvättställ så att en spricka uppstod. Jag vill minnas att en kackerlacka skrämde mig. Ett par andra minnen från hotellet är deras utsökta komagesoppa och den brun-grå-bruna inredningen.

Jag har försökt ge mig ut hela dagen, men varje gång jag är i startgroparna börjar snön vräka ned utanför. Egentligen borde jag läsa om Barack Obama, men hans bok är så oerhört sövande och american dream-klichéfylld att jag upplever ett enormt motstånd att öppna den.

Nu längtar jag till påskmiddag på Lammet och Grisen i Sälen på söndag.

Masala-raklödder och tråkigt snöfall

Mitt indiska raklödder är underligt förföriskt. Jag stal det från min mor när jag var i Dalarna för några månader sedan. Min lillebror hade lämnat det där. En återstod från tiden i Indien. Jag stal det och tog det till Stockholm eftersom doften är förförisk - någon form av muskig, kryddig och kraftig doft. Det är Gillette-fabrikat och licenstillverkat i Indien, men knappast någon traditionell Gillette-doft. I like it. Bara för det har jag funderat hela dagen på att fira jul i Kolkata i år. Pappa är sannolikt där vid den tiden, och jag orkar inte med klapphysterin i år igen. Jag firade jul (och ofrivilligt även nyår...) i Mumbai för några år sedan och det var underbart att slippa den där ångesten som man bygger upp inför den där dagen då det sprutar klappar till höger och vänster. Och tanken på en masala club sandwich är både motbjudande och underhållande.

På det som brukade vara årets tråkigaste dag, långfredagen, ska jag åka tåg upp till Dalarna. Banverket bygger om vid Stockholms central, vilket medför att jag får åka buss till Upplands Väsby och kliva på tåget där. Det gör min resa tidsmässigt längre än vanligt, och den är redan lång. Tydligen ska det även bli snöoväder på långfredagen, så med lite otur finns det god potential för att resan tar ännu längre tid. SJ:s nya biljettbokning är för övrigt också en saga i sig; är de medvetna om att det finns människor som är specialiserade på att utforma gränssnitt för att underlätta människa-maskin-interaktion? Jag tror inte det.

Och det har regnat och snöat idag, om vartannat. Tillsammans med min melankoliska läggning och mina reflektioner kring mitt liv de senaste tre månaderna har idag varit en inverterad toppendag.

Waving, not drowning

Oj, vad jag är trött idag. Jag festade sansat igår, men sov inte tillräckligt länge. Å andra sidan tar jag hellre tröttheten än missar en härlig dag som idag. Efter en fika på Söder promenerade jag hem genom stadsdelen och tog färjan över till Hammarby Sjöstad. Solsken. Lite frisk vind. Härligt.

Nu lagar jag mat. För andra gången idag lagar jag till maten med ugnen som enda redskap. Så enkelt. Släng in en massa livsmedel i en glasform och drygt 20 minuter senare kan man plocka ut en färdig måltid - utan att behöva krångla med kastruller och annat jobbigt. Simplicity.

Undrar om det är någon bra film på TV ikväll.