Hatt

Om jag vore förare på Tvärbanan skulle jag bära hatt, för att kunna lyfta på den vid möten med vagnarna som går i motsatt riktning, eller för att kunna göra detsamma vid andra interaktioner med människor utanför min vagn.

Alla dessa dagar

Hur sparar man minnena av dem? En av mina största rädslor är att mina bästa stunder ska falla i glömska, och aldrig mer ge mig de känslor som tanken på dem ger upphov till. Men hur sparar man minnen på ett rationellt sätt? Jag har lådor fyllda med allt från små kort och handskrivna lappar, till teckningar, kvitton och små tingestar - men jag inser att detta är ohållbart i längden; jag kommer att behöva ett större arkiv - ett bergrum, en lagerlokal - om jag ska fortsätta på det här viset. Tänk om någon äldre människa kunde bekräfta för mig att det faktiskt är värt att spara på ögonblick, och att det inte bara är något som man struntar i på ålderns höst. Gör det någon skillnad att behålla dessa fysiska minnen, för att kunna uppväcka känslominnen, eller är detta bara en fåfäng tanke utan mening?

Hemlighetsfull och ouppnåelig - hjärtats plåga och lust

Whoa. Lördagkväll. Jag är ensam, vilket är självvalt. Jag delar en flaska roséchampagne med mig själv. Det är ganska trevligt. Igår kväll, på väg hem från en föreställning på Operan (La Traviata) köpte jag dessutom säsong 7 av Frasier på Buylando vid Fridhemsplan. Om en liten stund får det bli några avsnitt av min favorit-tv-serie genom tiderna.

Nästa vecka blir tuff. Kundmöten och annat besvärligt. Jaja. Det ska väl gå att ta sig igenom allt det där också.

Live from Stockholm, it's Saturday night...!

Saturday. Zaterdag. שבת.

Jag lämnade min bostad en gång idag, och det var vid 22.30-tiden, för en löprunda. Det var min första löprunda sedan jag flyttade till Stockholm, 2003/2004. Fantastiskt.

Lördag kväll, ja. Och jag har sett på TV och lagat mat och varit helt ensam. Men mina tankar har varit med någon annan. Och tack vare Spotify är alla dagar bra dagar nuförtiden.

Jag tänkte blogga lite oftare framöver. Min misär behöver verbaliseras och sparas digitalt för eftervärlden att ängslas över.

Hepp.

Jag måste

Jag känner att jag måste börja blogga igen. Det kan vara det tilltagande dagsljuset som lockar mig ut ur min anonyma håla där jag har tillbringat större delen av vintern. Ja, där, och så på kontoret naturligtvis.

Idag är det alla hjärtans dag. Vilket påfund. Jag är redan pungslagen och ännu återstår större delen av dagen.