Sakta vi gå genom stan

Döm om min förvåning när jag öppnade min inbox i morse och såg att jag blivit inbjuden till intervju för en position jag sökte igår. Det blir kul att se vad som händer. Arbetsgivaren verkar väldigt spännande. Som en liten backup (för nu börjar det bli tråkigt att gå mer eller mindre sysslolös om dagarna - jag ÄR tyvärr en arbetsmyra) ska jag meddela mitt intresse för en annan position som jag blev tipsad om för någon vecka sedan - bara det inte är för sent. Just my luck.

Jag och Jenny strosade runt i Vasastan och längs med Norr Mälarstrand idag, och hamnade till slut på ett litet café vid Rådhuset. Jag har svårt för inkompetent cafépersonal, som en del av er som känner mig säkert har märkt. Personalen på det här lilla caféet gjorde inget gott intryck, och som vanligt i den här staden stängde de precis när folk började fylla upp det innan tämligen tomma caféet. Var finns affärsmässigheten? Jag blir så trött och irriterad. Hur tänker ägarna?

Nu ska jag i alla fall motionera lite och sedan plocka upp en stor sushi på vägen hem.

Och nästa helg blir det Dalarna. Trevligt, trevligt.

Under dappled moons and under teary skies

En ny dag gryr. Jag ska skriva en jobbansökan och skicka in. Det är sista ansökningsdag idag, och jag hittade annonsen igår.

Härom natten vaknade jag två gånger av att jag försökte skrika (och skrek) i sömnen. Jag kommer inte ihåg första drömmen, men i dröm nummer två var jag ensam i ett stort, mörkt viktorianskt hus, och precis när jag smugit uppför en trappa dyker två stora attackhundar upp i mörkret och tar språng för att hugga i mig. Boing. Jag vaknade. Interpret that.

Jag har även tappat en knapp i min rock, vilket jag upptäckte i onsdags. Lite senare idag ska jag försöka hitta en liknande knapp i en sybehörsaffär. Jag avskyr när sådana här små incidenter hela tiden uppstår och skapar olägenheter i form av oönskad fysisk förflyttning och möda.

Idag är Oprah riktigt bra. Programmet handlar om att vara bi-polar. Uh-oh.

The greycoats of the infantry, victims looking for sympathy

De spränger utanför mitt hus.

Jag får återkomma.

Så. Nu har jag varit i stan och ätit lunch och pratat affärsidéer och tagit en promenad hem genom Södermalm och tagit färjan över Hammarby sjö. Jag hade planer på att skicka iväg en till jobbansökan nu på sena eftermiddagen, men vid närmare eftertanke tror jag att jag ska ta en tupplur på soffan i stället. Det känns mer nödvändigt just för tillfället.

Heath Ledgers plötsliga död är tråkig. CNN och Larry King frossar i hans död och rapporterar lite väl mycket om incidenten, tycker jag allt. De har dock visat en del ur den kommande Batman-filmen och Ledger ser av klippen att döma ut att kunna ha gjort en minst sagt otäckt bra insats som den unge Jokern. Time will of course tell.

One night to push and scream, and then relief

Idag har jag med hjälp av en finurlig liten aluminiumlåda kopplat in min lilla hårddisk från min bärbara dator som dog härom året. Jag har så mycket bra musik lagrad på den (överförd från cd:ar som är magasinerade i Dalarna och därmed oåtkomliga för närvarande - datorlagringen är således fullkomligt legal, om någon hajade till och lyfte luren för att ringa Piratbyrån), bl a The Knife, som jag lyssnar på nu.

Tyvärr inleddes dagen av ett besök på Arbetsförmedlingen. Jag var tvungen närvara vid ett informationsmöte 9.30 - ett informationsmöte där informationen, för övrigt av mycket pover karaktär, överfördes från en gammal tant till mig och ett tjugotal andra arbetssökande via en förödmjukande nu-talar-jag-till-barn-röst. Där och då slog det mig att jag ska skicka en spontanansökan till en viss organisation som företräder sådana som ser till att folk inte behöver gå på rent ut sagt förödmjukande samlingar av morgonens slag.

Höjdpunkten på mötet var när alla i tur och ordning med några ord fick berätta hur man lyckades få sitt förra jobb. Jag svarade "jag startade ett företag.", och var den ende som hade gjort något liknande. Tanten som ledde mötet sken upp och sade med entusiastisk nu-talar-jag-till-barn-röst "ja, det kan man ju också göra!". Eller förresten, höjdpunkten var nog när tanten förklarade vad "avaktualiserad" innebär; att de lägger dig till samlingen av människor som för tillfället inte behöver AF:s tjänster (läs: har fått jobb) - men att de med ett tryck kan plocka upp dina uppgifter och aktualisera dig igen när du kommer tillbaka till AF. Inte om. Utan när. Vilken positiv outlook hon tycks ha.

Eller nä, höjdpunkten var när tanten berättade att alla utskrifter med personnummer och namn och liknande inte läggs i papperskorgar, utan förstörs i en dokumentförstörare för att ingen ska kunna komma åt ens personnummer och därmed kunna missbruka arbetssökarens identitet. Detta för att AF håller mycket hårt på integritet och identitetskontroll. En man ställde genast frågan: "men hur fastställer ni då identiteten när man ringer er kundtjänst och de man pratar med har behörighet att ändra i vår inskrivna information?" Tanten blev helt ställd. Då drog jag på munnen.

Nu ska jag koka kaffe. Gott kaffe. Classic Festivita.

I promise you that it won't always feel this bad

Känslostorm.

De kommer över mig ibland. Tankarna på vad som var, och vad som inte blev, och vad som är och vad som kanske blir. Jag blir överväldigad, paralyserad. What if? Varför gjorde jag så? Varför gjorde jag inte det? Vad händer när jag gör det? Min lilla människohjärna kan inte hantera så svåra och omöjliga scenarion; det är som när jag försöker tänka på vad som finns längre bort, bortom universum, det som håller uppe och ihop oss. Min hjärna räcker inte till. Känslan av otillräcklighet är så svår och hopplös, men samtidigt så skön. Jag kan inte förstå allt. Det är bra så. Det räcker. Jag vet vad jag behöver veta. Det andra är inte för mig att förstå. Inte nu i alla fall.

Musikmixen i natt?

No one
Conversations
A case of you