Idag sålde jag min tid för en tid framöver. Det känns sådär. Men det är ju inte mitt problem, eller min risk, eftersom jag redan från början har gjort min röst hörd med kristallklar tydlighet. Vi får se vad som händer.
Och apropå detta:
Idag står att läsa i bl a DN och SvD att var fjärde arbetssökande har "ljugit" för Arbetsförmedlingen och sagt att de sökt anvisade jobb, när de i själva verket inte har sökt jobben. För några månader sedan hade jag yttrat något i stil med "lata parasiter!" - men då jag under de senaste två månaderna har upplevt hur det är att ha med Arbetsförmedlingen att göra, så blir min reaktion annorlunda. Arbetsförmedlingen synes vara på gränsen till totalt ineffektiv och jag har svårt att uppbringa någon respekt för dem som arbetar där; jag kan inte se hur de över huvud taget kan hjälpa en människa med en ordentlig akademisk utbildning. Arbetsförmedlingen snarare försvårar arbetet med att hitta ett jobb för en person som på egen hand är kapabel att söka jobb. Bisarra informationsmöten och avstämningar där arbetssökande behandlas som mindre begåvade människor och handledare som inte har kunskaper om vad utbildade människor kan, bör och vill göra sätter käppar i hjulet för den som vill ha en smidig övergång från arbetslöshet till jobb. Jag tycker synd om dem som inte har kraften att protestera och ifrågasätta sin handledare, när de anvisar jobb som av olika anledningar inte passar den arbetssökande. Det är inte konstigt att många mår dåligt på jobbet, när vi har en myndighet som tvingar personer ut till jobb som inte känns bra ens innan man påbörjat sin anställning.
Dessutom verkar Arbetsförmedlingens handledare ha ytterst liten förståelse för personer som frivilligt går från att vara företagare eller delägare i företag till att sälja sitt företag eller sin andel för att bli löntagare, och hur reglerna kring a-kassa för dessa individer ser ut.
Det kanske inte räcker med mina erfarenheter för att konstatera att Arbetsförmedlingen är en värdelös myndighet i sitt nuvarande tillstånd, men vi får sådana signaler hela tiden - från såväl arbetssökande som arbetsgivare. Under min tid som företagare försökte jag ett flertal gånger söka arbetskraft genom Arbetsförmedlingen och med deras hjälp, men det visade sig vara betydligt svårare än att hyra in personal via personalförmedlingar - det blev så klart dyrare, men snabbare och med bättre service och absolut inga suckar eller uttalanden om att det är "jobbigt" eller "besvärligt" att göra den eller den databassökningen.
Det ska bli ett rent nöje att ringa min "handledare" på Arbetsförmedlingen och meddela att jag nu inte behöver hennes tjänster mer.
(Och nej - man ska såklart inte ljuga för Arbetsförmedlingen och tacka nej till jobb om man inte har vettiga skäl för detta, men man kan gott få tacka nej till ett jobb som man direkt känner att man inte vill ha, av olika goda skäl. Det kostar nog samhället och individen betydligt mindre än en långvarig sjukskrivning eller depression.)
Så. Jag kände att jag hade mer aggressioner att släppa ut än gymsessionen tidigare idag gav utlopp för.
