At the carwash

Jag sitter i främre passagerarsätet i Richards Chrysler Voyager. Den är parkerad på en gårdsparkering på Dalarö. Utanför bilen går Richard omkring med en högtryckstvätt. Jag fryser, så därför sitter jag i bilen.

Ännu inget svar gällande jobb. Jag ombads maila mitt CV ånyo i morse, denna gång till en ny person. Det känns som jag måste meddela min vän i London om jag är intresserad av jobbet på hans företag idag. Det har gått ett tag sedan han bad mig skicka CV om jag var intresserad.

Jag ska nog ta en tupplur här i bilen nu.

I väntans tider...

Usch, vad obehagligt att invänta besked. Jag föreställer mig hur diskussionerna går hos arbetsgivaren som ska ge mig besked om huruvida jag är välkommen att påbörja en anställning hos dem. Det fladdrar otäckt i magen. Egentligen är det ju ingen big deal. Ett "ja" kommer att leda till en viss typ av ångest, och ett "nej" kommer leda till en annan typ av ångest - och change of plans.

Idag sörjer vi Emily Perry, som gick hädan härom dagen. Emily är mer känd som Madge Allsop, den tragiska lilla grå figuren som har varit Dame Ednas "assistent". Slav är nog en mer korrekt beskrivning. Men oj, vad hon har lockat till skratt, och detta utan att säga ett ord. Jag bugar och bockar och tackar för all god underhållning.

Apropå Dame Edna så kommer jag att tänka på den danska kvinnan Varvara Hasselbach, som jag såg i en dokumentär på SVT för ett tag sedan. En av hennes förebilder var just Dame Edna. Fantastisk kvinna, Varvara. Om det finns möjlighet måste ni titta på denna dokumentär.

I'm going slightly mad

Kommunistiska partiets ordförande Anders Carlsson kommenterar Fidel Castros annalkande avgång här. Jo, han Castro har sannerligen ett stort verk att blicka tillbaka på och vara tillfreds med.

I morse var jag väldigt trött. Jag begravde huvudet mellan två kuddar och försökte sova bort tröttheten. Det gick inte så bra. Nu känner jag att min trötthet kommer att prägla hela min dag. Det enda glädjande är att Boliden-aktien sakta men säkert tycks återhämta sig, efter ett antal månaders total kräftgång. Problemet med för mycket tid är att man har möjlighet att följa alltför mycket av allt möjligt som sker under dagarna, vilket kan leda till att man oroar sig för alltför mycket.

Jag tror jag ska äta en sen lunch nu och fortsätta läsa två böcker.

Don't tell Jefferson

Jag sitter och väntar på att diskmaskinen ska bli klar, så att jag kan börja laga lunch. Tidigare under förmiddagen har jag varit på ICA Kvantum och handlat mat. Det var jag, pensionärerna och en del andra karaktärer. Det är onekligen skönt att slippa barnfamiljerna (jag förstår inte varför hela familjen måste ut och handla - räcker det inte om en förälder åker och handlar, eller är en ensam förälder i allmänhet inte tillräckligt beslutsfähig när han eller hon står där vid mejerihyllan och ska välja matlagningsgrädde?) som brukar förstöra alla möjligheter till rofyllda inköp.

Ett mail damp ned här precis. Jobb i London. Rekryteringsprocessen har precis inletts, fick jag veta, och om jag vill vara med måste jag skicka in mitt CV nu. Tydligen uppfattades vissa faktorer hos mig som jag har sett som en svaghet i mina meriter inte alls som svagheter av min London-kontakt, utan snarare tvärtom. Hm. Londonbaserat jobb. Jag vet inte riktigt. Jobbet låter förvisso skojigt och det är nog bra betalt. Men London. London, London, London. Jag måste fundera över lunch och en skön tupplur lite senare på eftermiddagen. Kan inte någon erbjuda mig ett jobb som Kronblom?