Undrar hur många...

...liknande människor som går omkring bland oss? Tankebanorna är så främmande. Beteendena är skrämmande. Anledningarna ofattbara.

Vilken konstig vecka på jobbet. Jag undrar om det är allt kolsyrat vatten jag dricker som gör att jag känner mig bubblig och upprymd utan någon egentlig anledning; jag jobbar och det är inte direkt stimulerande. Jag har dock sparat något stimulerande till nästa vecka - analys och rapportskrivning. Det ska bli roligt. Tror jag ska jobba hemifrån mot slutet av veckan, om det blir fint väder, och sitta på takterrassen och skriva på rapporten.

I morgon vill jag bada bubbelpool efter träningen.

Det är något konstigt med allt det här bubblande.

Jag har också konstiga tankebanor, come to think of it.

Yin och yang

Idag är en ganska bra dag på jobbet. Jag får mycket gjort och jag blev positivt överraskad av hur proaktiva några människor som jag inte förväntade mig proaktivitet hos faktiskt visade sig vara. Trevligt. Jag har dock lyckats ha sönder ytterligare en mobiltelefon, en helt ny sådan. Jag förstår inte hur jag kan vara så olycksdrabbad när det gäller jobbmobiler - är det möjligtvis så att SonyEricssons handdatormodeller är riktigt dåliga i sin kvalitet? De borde ju tåla en del stötar, att bli tappade i golvet *host* och så vidare.

 

Nu är det lunch. Sedan blir det en eftermiddag fylld av telefonsamtal.

 

 

Whenever life or Murphy gets you down, Mrs Brown...

Jag ska ha telefonmöte med en kund i Litauen. Tyst rum är bokat. Allt är förberett. Då går min telefon sönder. Typiskt. När något - NÅGOT - kan gå fel, så gör det just detta.

 

Ok, jag kunde ha låtit bli att tappa den i golvet, telefonen, men jag rår inte över fysikens lagar. Inte än, i alla fall.

Sirener i kosmos

Ah, nu förstår jag varför det har låtit som en polisparad här utanför - det har ju varit rån i grannhuset.

För övrigt sitter jag och är hungrig och gör inte så mycket roligt just nu. Jag petar i dokument och försöker skapa trygghet för mina projektmedlemmar. Jag har till yttermera visso lyckats hålla nere min kaffekonsumtion idag; endast tre eller fyra muggar hittills. Det blir nog inte några fler idag, heller. Jag skär ned. Duktig, jag.

Work, work, work...

Jag känner mig lite som Governor Le Petomane i Mel Brooks "Blazing Saddles" (Det våras för sheriffen), när han sitter på sitt kontor och helt aningslöst stämplar papper och lakoniskt säger: "Work, work, work, work, work, work, work, work, work."

Åter på jobbet. Om det känns såhär att återvända till kontoret efter två veckors semester, hur känns det då efter sex veckor? Hjälp.

Jag vill för övrigt se denna.

Uppe på toppen är det toppen

Jag är på takterrassen på våning 13 i huset, och har i långsamt mak gått igenom dagens SvD. Där fanns bland annat ett reportage om Göran Greider, från hans trädgård i Dala-Floda. Artikeln handlade delvis om hans benägenhet att klä sig som en luffare. Jag har haft den stora ynnesten att få åka tåg i Greiders omedelbara närhet, och han har baske mig haft sin "uniform" på sig varje gång; ni vet, sladdriga mörka byxor i obestämbart tyg, urtvättad svart t-tröja som antagit en helt vind form och en svart och röd-rutig, oknäppt flanellskjorta ytterst på kroppen - för att liksom kröna verket. Jag är helt övertygad om att Greider inte alls är så obrydd när det kommer till klädsel som han gärna vill påskina, utan att hans uniform är väl genom- och uttänkt för att spegla hans karaktär av intellektuell (finns även en läsvärd artikel om denna företeelse i dagens SvD) poet och kulturpersonlighet. Han har sannolikt en hel uppsättning urtvättade svarta t-tröjor, mysbyxor och flanellskjortor att ta till, när han figurerar i media eller andra offentliga sammanhang.

Även om vi oftast har helt skilda ståndpunkter vad gäller det mesta i samhället, så gillar jag Greider.

Nu ska jag återgå till att spinna runt i solen. I morgon återgår jag till att jobba. Suck och stön.