Stars were falling

Oj, vad sällan jag orkar skriva något här. Den senaste veckan har jag sovit alldeles för lite. Jag tycks inte kunna komma i säng om kvällarna, utan fastnar framför något tv-program som jag bara inte får missa. Min karaktär är så dålig att jag hellre väljer att skratta åt Frasier Crane, än att sova ut så jag kan ta itu med arbetsuppgifter med ett leende på läpparna. Me so stupid. Men Frasier är ju så bra.

Jag hatar SL, och jag hatar busschaufförer som inte inser att deras passagerare längre bak i bussen kvävs av den varma, fuktiga luften som överfulla bussar om sommaren oundvikligen dras med. Att det är så svårt att ens komma på tanken att det vore lämpligt att slå på friskluftsaggregatet, eller öppna takluckorna. Jag hatar chaufförer. De är i allmänhet korkade och de struntar flagrant i passagerarnas komfort.

Jag älskar kaffe och dricker alldeles för mycket.

Jag ser fram emot bröllop nästa helg. Det blir en rejäl fest.

Såsom i en spegel

Jag önskar ibland att jag inte vore så uppmärksam på min omvärld. Det är obehagligt att notera alla märkliga människor som dväljs runtomkring mig. Andra människor tycks vara lyckligt ovetande om alla potentiella faror som lurar överallt - i tunnelbanan, på gatorna, i affärer. Eller så är de andra bara ovetande som en följd av total ignorans och en naiv syn på livet som ett glättligt äventyr med goda feer som strör stardust och äppelpajextrakt över oss vart vi än går.

Men det är väl också dessa människor som är de som blir slagna med spikförsedda plankor i huvudet, eller får en kniv i sidan när de står och läser sin punkt.se i tunnelbanan.

Stay alert, säger jag. Det är värt det. Eller är det?