sometimes i think i'll die alone, live and breathe and die alone

idag står att läsa i alla media att ingmar bergman är död. för att tala hans eget bildspråk, så har den mästerlige regissören nu fattat tag i de dansandes händer vid hovs hallar, och hans välkända silhuett syns mot kvällshimlen bland de övriga nyligen hädangångna.

jag minns min studietid vid ucl i london, då jag bland annat läste kursen swedish film och fick upp ögonen för ingmar bergman och hans filmer. vår kursledare malin andrews brann för ingmar bergman, och det var inte bara ett fåtal av hans filmer som vi tittade på och i efterhand analyserade - ibland nästan in absurdum. men oj, vad roligt det var. de flesta av hans filmer kan jag se om och om igen och hela tiden hitta nya vinklingar, vilka ger upphov till tolkningar och tankar. jag kan tyvärr inte se att det finns någon nutida filmskapare som på samma djävulskt tunga, kärva och storslagna sätt gestaltar ångest, kärlek, rädsla, hat, död och glädje.

nu får vi hedra mannen och hans verk, och se till att iminnethålla och återvända till ingmars filmer. alla behöver vi bli stimulerade och tänka till lite extra då och då, om våra liv och vad våra handlingar får för konsekvenser.