profundala dalar

det är en konstig känsla, den som uppstår när något mellan två personer som är bra, och som med lite extra omvårdnad och pyssel skulle kunna bli jättebra, bara raderas ut. så hopplöst det känns. när det inte finns några bakomliggande faktorer som är oöverstigliga och den essentiella grundförutsättningen kärlek finns där, vad ska man då göra när ena parten inte mäktar med längre? hur ska man som motpart i framtiden våga ge sig hän när man lever i vetskapen att bra saker kan ta slut utan egentlig anledning, helt plötsligt. och när man dessutom lever i vetskapen om hur ont och tungt och fruktansvärt sorgligt det känns.

en avgrundsdjup botten har öppnat sig under mina fötter.

när landar jag?