Don't tell Jefferson

Jag sitter och väntar på att diskmaskinen ska bli klar, så att jag kan börja laga lunch. Tidigare under förmiddagen har jag varit på ICA Kvantum och handlat mat. Det var jag, pensionärerna och en del andra karaktärer. Det är onekligen skönt att slippa barnfamiljerna (jag förstår inte varför hela familjen måste ut och handla - räcker det inte om en förälder åker och handlar, eller är en ensam förälder i allmänhet inte tillräckligt beslutsfähig när han eller hon står där vid mejerihyllan och ska välja matlagningsgrädde?) som brukar förstöra alla möjligheter till rofyllda inköp.

Ett mail damp ned här precis. Jobb i London. Rekryteringsprocessen har precis inletts, fick jag veta, och om jag vill vara med måste jag skicka in mitt CV nu. Tydligen uppfattades vissa faktorer hos mig som jag har sett som en svaghet i mina meriter inte alls som svagheter av min London-kontakt, utan snarare tvärtom. Hm. Londonbaserat jobb. Jag vet inte riktigt. Jobbet låter förvisso skojigt och det är nog bra betalt. Men London. London, London, London. Jag måste fundera över lunch och en skön tupplur lite senare på eftermiddagen. Kan inte någon erbjuda mig ett jobb som Kronblom?