Why some management books are great...and others aren't

Jag läser Jim Collins bok "Good to Great" och myser efter varje vänd sida - hittills drygt 50 stycken. Anledningen till att boken tilltalar mig är att den prisar ledare som inte sätter sin egen personliga eller finansiella agenda före bolagets, och även dem som är ödmjuka inför sig själv och sina egna förmågor och istället lyfter fram medspelarna(s).

Det här är självklarheter tycker jag, men det verkar inte ha varit så generellt sett. Jag tror att affärsmedia och proffsanalytiker i mångt och mycket styr företagstopparna; det skulle ses som märkligt att utnämna en lågmäld och anspråkslös individ till VD istället för en känd profil med stor käft och stort ego. Som vanligt påverkas - om inte styrs - allt av "proffs" som egentligen inte agerar utifrån något annat än sin egen begränsade uppfattning om sig själva och ämnet de är satta att kommentera. Media skriker efter profiler de kan göra en stor hype omkring och som vanligt hamnar masken i det största gapet: gökungens.