"Did you have a horrid journey?" "Yes, fairly horrid."

Jag förstår mig inte på SJ. Banverket bygger om vid Stockholms central hela påsken, med följd att en stor mängd tåg och pendeltåg ställs in och ersätts med bussar till Upplands Väsby. Fine. I can live with that. Men det är undermålig skyltning på Stockholms Centralstation för att förklara varifrån ersättningsbussarna går - jag är normalintelligent men var på väg åt helt fel håll, för att jag följde pilar som pekade snett uppåt åt något håll. Men därifrån gick inte min ersättningsbuss. Väl på ersättningsbussen sätter jag mig nästan längst fram, och följer konversationen mellan busschauffören och en SJ-anställd som sitter framför mig. Chauffören skojar om hur man kan lura alkolåset med anledning av en alkoholkontroll vi ser längs vägen. Efter en stund ringer en av hans kollegor, och de pratar i telefon resten av vägen. De pratar om lön, om vädret, om hur någon kollega måste ha tappat bort bussnycklarna härom dagen med mera. Dessutom plockar chauffören upp ett blädderblock och börjar bläddra bland bladen - under färd. Den SJ-anställda noterar detta och börjar skruva på sig nervöst i sitt säte. Jag orkar inte redogöra för kaoset vid Upplands Väsby pendeltågstation, utan konstaterar bara att skyltning, digital information och ljudutrop inte höll världsklass. Inte ens tredjevärldsklass.

På SJ:s InterCity-tåg som börjar bli väldigt väldigt sunkiga nu, fungerade inte värmen. I alla fall inte i den vagn jag satt i. Någon påtalade detta för en tågvärd, som skrattade till och meddelade att det kommer inte på fråga att ställa om värmen till manuellt inställd värme - då kan det bli hur varmt som helst i vagnen. Jag tror inte någon i vagnen hade opponerat sig mot detta. Jag satt och huttrade hela vägen till Borlänge, fastän iklädd min vinterrock och halsduk. Som om inte detta räckte för att förstöra min resa; en äldre dam från något land österut satt bredvid mig och hostade och tuggade på sina löständer och pratade till mig på ett obekant språk och fnös och uppträdde rent generellt som något liknande en förryckt spådam.

Tåget från Borlänge till Malung, däremot, var varmt, rent och behagligt och utan några som helst otrevligheter. Det är sällan den sträckan av dalaresan är den behagligaste, men nu var den sannerligen det.

Jag sov länge i natt också. Jag går i dvala, i det närmaste, när jag sover i den lilla väggfasta dalasängen hos mor - det är omöjligt att sova endast 7,5-8 timmar. I natt blev det 9,5 timmar ungefär. Vem vet, jag kanske behövde det. Nu är jag pigg i alla fall.

Ute skiner solen. Jag stod i köket och översköljdes av solstrålar genom ett fönster. Riktigt varmt och härligt. Nu funderar jag på att ta en promenad.

Och i Göteborg vill man inte bo, om livet är en kärt. I alla fall om man är en gangster. Eller behöver man ens vara det, för att rädas alla otrevligheter som sker där? Vad gör Polisen, kan man fråga sig. Folk mördas på löpande band och hela stadsdelar lever i skräck.